Böcker om klimatkrisen

På Världsnaturfondens hemsida kan vi läsa att sedan industrialismens början har mängden koldioxid i atmosfären ökat från knappt 280 ppm till 400 ppm, och att den största ökningen kom efter andra världskriget. (Måttet ppm, parts per million, innebär att det för varje miljon liter luft finns omkring 400 liter koldioxid.) Vad är då resultatet av de mänskliga utsläpp av miljardtals ton växthusgaser som pågått i mer än ett århundrade? Med stöd av tiotusentals vetenskapliga artiklar konstaterar författaren och miljöexperten Mark Lynas i boken "Sex grader" att vad vi än gör kommer jordens temperatur öka med minst en grad, men att vi måste sätta stopp vid två grader. Lynas förhoppning var att vi inte skulle överstiga 400 ppm och att utsläpp av växthusgaser skulle kulminera 2015. "Sex grader" var dock skriven år 2007. Redan år 2013 översteg utsläppen 400 ppm. Utsläpp av växthusgaser har ökat så dramatiskt att världens hopp nu är att ökningen av medeltemperaturen inte överskrider tre grader.

För att hitta en analogi till en tid i jordens historia då världsklimatet var tre grader varmare än idag måste vi gå tre miljoner år tillbaka i tiden, till en tidsperiod som kallas pliocen. För att sätta detta i perspektiv är det värt att nämna att "Lucy", det berömda fossilet av en av de hominider människan härstammar från, är från pliocen tid, medan vi, homo sapiens, bara existerat i 200 000 år. Den globala uppvärmning vi upplever nu är ett resultat av ackumulerade växthusgaser sedan den industriella revolutionens början. På bara några hundra år har världen värmts upp i en hastighet som saknar motstycke i jordens historia, vilket innebär att världens ekosystem har mycket kortare tid på sig att anpassa sig än vad som varit fallet i någon tidigare period av uppvärmning. Som exempel kan nämnas att regnmängderna kommer minska till nästan noll till år 2100 i Amazonas, ett område som svarar för en tiondel av växternas fotosyntetiska produktion i hela planetens biosfär. Om detta inte är ögonöppnande nog är det även ofrånkomligt att stora delar av jorden kommer att täckas av en spridande öken och bli obeboliga, vilket kan komma att tvinga fram den största migrationen i mänsklighetens historia.

En rimlig läsning av vetenskapen idag talar starkt för en planetarisk gräns för klimatförändringen på 350 ppm för koldioxidkoncentrationer, en nivå som passerades 1988. Hur kan man då vara säker på att det är denna gräns vi måste återgå till och att de nivåer vi är på väg mot idag är ohållbara? Klimatmodellerna vetenskapsmän använder sig av, modeller Mark Lynas bygger sina argument på i "Guds utvalda art", bygger inte på subjektiva omdömen utan på observerbara grundläggande fysikaliska lagar. Dagens superdatorer har en närmast svindlande kapacitet och kan bearbeta 35 triljoner beräkningar per sekund. Att de kraftfullaste nya datamodellerna kan simulera det senaste århundradets klimatförändringar med stor precision tyder på att ekvationerna som ska avbilda atmosfärens reaktion på växthusgaser är mycket nära verkligheten. Lynas skriver att "för att uppnå den planetariska gränsen 350 ppm behöver den globala ekonomin vara kolneutral till mitten av seklet och kolnegativ efter det."

Med så många olika uppfattningar om vad vi bör göra för att inte förvärra ett redan akut läge skulle det behövas en debattbok som tar upp klimatfrågans kontroverser och bemöter dem från olika synvinklar. Lyckligtvis finns en just sådan bok. "Generationsmålet – kontroverser kring klimat och konsumtion", utgiven av Dialogos Förlag, är mer än välkommen. Synnerligen välkommet är det även att debatten kommer från en tvärvetenskaplig gruppering vid Lunds universitet. Etablerade forskare lägger fram sina argument för att pröva olika strategier. Vissa som deltar i debatten menar att vi har råd att lämna nuvarande ekonomiska system ifred, för att satsa på globala tekniska lösningar. De experter som är mer skeptiska till vad ny teknologi faktiskt kan åstadkomma på så stor skala förespråkar minskad konsumtion, minskad arbetstid och ett förändrat ekonomiskt system. Det finns inga enkla svar men boken har lätta texter som gör att en bred läsekrets snabbt kan bli insatt i komplicerade frågor och tankesätt. Olika politiska tillhörigheter får komma till tals och debatten är sansad och balanserad och argumenten väl framförda. Den här boken är inte lika omfattande och informativ som Mark Lynas böcker, men öppnar våra ögon för andra sätt att se på klimatfrågan än det vi indoktrinerats i beroende på var vi står ideologiskt.

The Guardian har sammanställt en lista över de mest betydelsefulla böckerna som behandlar klimatkrisen. Här är böckerna som ger oss det hopp vi behöver och som bäst förmedlar information om de ekologiska och humanitära följder som den här globala krisen handlar om:

"This Changes Everything" av Naomi Klein"The End of Nature" av Bill McKibben
"Politics of Climate Justice" av Patrick Bond

"Climate Policies and the Climate Movement in Australia" av Verity Burgmann och Hans Baer

"Guds utvalda art" av Mark Lynas

"Space For Movement?" av Building Brigdes Collective

"Toward Climate Justice" av Brian Tokar

"Criticism without Critic" av Shift Magazine/Dysophia

"Contours of Climate Justice" av Ulrich Brand m.fl.
"Greenhouse Gangsters vs. Climate Justice" av CorpWatch

Den oerhörda betydelsen av de här böckerna ligger i att de visar att vår syn på världen har omedelbara konsekvenser. Så vad händer om vi väljer just den syn på världen som gör det lättast för oss att göra ingenting? “It is always easier to deny reality than to allow our worldview to be shattered," skriver Naomi Klein i "This Changes Everything". Man kan av lättja välja att vara en uppgiven cynisk person och värja sig från ansvar genom att säga att man inte har makt att förändra något. Ett sådant val skulle dock innebära att man gör sig själv till en anhängare av ett fatalistiskt synsätt som historien upprepade gånger visat oss varit felaktigt. Lyssna bara på Alice Walkers odödliga ord: "The most common way people give up their power is by thinking they don't have any." Det är dessutom svårt att försvara inställningen att man är maktlös när man lever i en privilegierad del av världen där man kan göra sin röst hörd. Att världens regeringar skrider till handling efter decennier av overksamhet kan ses som fantasi, men likaså sades en gång om idén att världen skulle komma överens om att förbjuda ozonuttunnande freoner. Men Montrealprotokollet blev verklighet, så världen har bevisligen enats och samarbetat tidigare. Och därför känns det inte naivt att idag hedra Leonardo DiCaprio för att han igår i New York vände sig till världssamfundet och sa, "You can make history or be villified by it."

/Johan