Orkanen av Laurent Gaudé

En dramatisk katastrofbok - men den verkliga dramatiken består snarare av en kedja av helt andra händelser, där orkanen blir den utlösande faktorn. Men egentligen har den delvis sitt fokus i rasmotsättningarna i den amerikanska södern. Som aldrig tycks släppa sitt grepp där. Och själva berättelsen utspelar sig under loppet av några dygn, mitt under orkanen Katrinas ödeläggelse av New Orleans 2005. Vi får följa 5 vitt skilda människoöden, var och en på sitt håll i staden, och allt eftersom korsas deras vägar, vare sig de är medvetna om det eller inte.

Dels får vi följa den underbart stolta, stoiska, 100 år gamla, svarta damen Josephine, och dels unga ensamstående Rose och hennes 6-årige son, som bor i stadens fattigare områden. Vi får också följa Keanu, en f.d. oljearbetare, som bestämt sig för att hitta tillbaka till Rose, som han lämnat långt tidigare, och därför kör i motsatt riktning, mot orkanen och alla som flyr. Vi möter också Pastorn, som öppnar sin kyrka för de fattiga nödställda, mitt under stormen, och vi får också möta fängelsekunderna – de riktigt grova brottslingarna – som lämnas åt sitt öde när vattnet börjar stiga…

Och alla flyr, bort från orkanen, dvs alla som har någonstans att fly till, och har något att fly med. De som blir kvar blir ju de fattigaste fattiga, bara svarta, som varken vill eller kan göra något åt sin situation. De barrikaderar sig efter bästa förmåga, och försöker bara överleva. Tills så äntligen den stora tystnaden lägrar sig. När stormen passerat. Men då kommer vattnet istället. Gigantiska översvämningar, dammar som brister. Och med vattnet kravlar sig alligatorerna upp på gatorna…

Och på dessa översvämmade, livsfarliga – och öde – gator jagar Rose och Keanu efter den lilla 6-åringen som försvunnit, där tar sig fångarna runt, som lyckats rädda sig ur fängelset, och plundrar, och där vandrar Pastorn runt, som det plötsligt slagit fullständigt slint för – han har helt plötsligt fått för sig, i sin egen lilla privata monolog med Gud, att orkanen var Guds straff. För vad vi gjort mot vår Moder Jord. Och därför ser sig Pastorn utskickad av Gud att fortsätta att straffa dem som eventuellt överlevt orkanen. Med en slaktarkniv i handen.

Det är mycket som är obehagligt, men ändå så otroligt intressant, så man sträckläser. Gamla Josephine ger på något vis röst åt dem alla, ger dem ett egenvärde som inte samhället lyckas förmedla, oavsett raslagar. Snyggt och suggestivt skrivet, perspektiven byts ofta, ofta, i korta stycken, och med väldigt små medel förmedlas väldigt mycket mellan raderna. Mycket läsvärt!

/Tuija