Ja, det är ju också en titel! Men är det, likväl, skriven av franska Barbara Constantine, Sekwa förlag. Och genom hela boken undrar jag när Paulette egentligen ska dyka upp! Men det gör hon, tids nog, i denna lättsmälta, småtrevliga, kanske en smula tillrättalagda feelgoodroman, som jag tyckte riktigt bra om, trots en del språkliga missar. Allting börjar iallafall med att Ferdinand, som är i sjuttioårsåldern och lever ensam på en stor tom gård sedan sonen med familj flyttat därifrån, erbjuder sin granne Marceline att flytta in, eftersom hennes tak håller på att rasa in. Efter hand ansluter fler och fler personer och tillsammans bildar de ett udda kollektiv på gården. Och inte bara kollektivet är udda, det är onekligen också de individer som hamnar där. De är i alla tänkbara åldrar, tvingas ta hand om varandra och de märkliga saker de dras in i, och kompletterar varandra så fint. Det är ett myller av livsöden och mellanmänskliga förehavanden som kommer upp i ljuset med väldigt små medel - för det är ingen tung, tjock bok, kapitlen är korta och koncisa, inget onödigt berättas. Och ändå får man lära känna alla inblandade individer ganska så väl, utan att man riktigt har förstått hur det gått till. Det är helt enkelt en varmhjärtad och trevligt berättad historia om vikten av att ta hand om varandra, sträcka ut en hand till den som behöver den, även över generationsgränserna.
/Tuija
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar