Rörgast av Johan Theorin

....har så äntligen kommit – den sista, och av många, inklusive mig, efterlängtade sista delen i Johan Theorins årstidssvit från Öland. Och kanske är det så att Öland måste ligga en väldigt varmt om hjärtat, om man till fullo ska uppskatta hans verk. För han inledde så storslaget med den mäktiga Skumtimmen, som nu också går på bio, att det inte kan ha varit lätt att skriva uppföljarna. Och antagligen är det också därför det har tagit sin tid innan sviten nu är fullbordad. Visst var Nattfåk och Blodläge svagare historier, och nu när jag så läser den sista så känns det som att… det här har jag ju läst förut. För mycket går igen. Det är fortfarande Gerlof, vars nyfikenhet inte kan tyglas, som nystar i mysterier, det är återigen en liten pojke som är en av huvudkaraktärerna, det är återigen mycket välbärgade sommarölänningar som inte har rent mjöl i påsen, det är återigen någon, långt bak i tiden, som emigrerat, som nu lite mystiskt återvänt. Ja, kanske är det för mycket som går igen. Och det är synd, för det känns som att Theorin antagligen inte kan skriva på nåt annat sätt än så här. Och så är det ju verkligen inte. Den helt fristående Sankta Psyko var ju något helt annat – en annan röst, ett annat språk, en helt annan typ av historia. Så varför förmår han inte variera sitt Ölandsberättande mer? Det blir svårflörtat med litteraturförståsigpåarna gissar jag, det kanske bara är de redan frälsta (Theorinfansen tillika Ölandsälskare) – såna som jag – som kan ha överseende med allt det redan välbekanta. För det ändå en njutning att läsa den, och det är dessutom en viss sorg som medföljer, över att det – antagligen – var den sista. Om Gerlof - den kloke, gamle, eftertänksamme, som nu börjar känna att livet sjunger på sista versen. Jag hoppas innerligt bara att inte Johan Theorins berättande gör det.

/Tuija