Analfabeten som kunde räkna

...av Jonas Jonasson... uppföljaren till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Och ja, det känns i varenda mening att det är Jonasson bakom språket. På både gott och ont. Lite trött känner jag mig inledningsvis när jag ramlar in i detta – för det känns omedelbart som om jag har läst detta förut. Vilket jag ju inte har – men språket, rösten, uttrycket... ja det är Jonassonskt ända ner på cellnivå. Och ja, jag vänjer mig efter ett tag, för det ju inte Allan Karlssons öden och äventyr jag följer utan Nombekos. Och hennes liv utvecklar sig till samma totalt osannolika skröna i romanform. Och man vänjer sig vid det också. Det är småhumoristiskt, ibland lite omständligt, många sidospår varav de flesta ändå har sitt berättigande (inser man längre fram i boken)... ja det är mycket som känns bekant.

Vi får i alla fall följa lilla 10-åriga sydafrikanska Nombeko, från att som icke läs- och skrivkunnig i de fattiga slumområdena i Soweto, tömma latrintunnor, till att bli överkörd och därefter inspärrad på ett område där atombomber tillverkas. Städerska blir hon där, men som den nyfikna och vetgiriga själ hon är, så lär hon sig allt hon kommer över, och inser i de flesta sammanhang att hon alltid är omgiven av idioter – oavsett vilken position de har i samhället. Jonasson driver med högt och lågt, alla får sig en släng av sleven, alla framställs som ungefär lika korkade (med vissa undantag..), vare sig hon är i Afrika, eller Sverige där hon så småningom hamnar. Med en atombomb på släptåg. Som egentligen inte finns. Och lär känna Holger och Holger – varav den ene av dem, som finns lika lite som atombomben, (och hon själv, för den delen) blir hennes kärlek och stöd genom livet. Som allt mer går ut på att få överlämna atombomben i statsministerns händer, vilket sannerligen inte låter sig göras i första taget. Och jag kan inte låta bli att undra vad Reinfeldt och Kungen – som båda är ganska välporträtterade här - tänker om de läser denna bok...

Men lite lagom putslustigt är det, fullständigt och totalt osannolikt på varendaste punkt, lite i drygaste laget känns det som ibland (drygt 400 sidor) – men ändå samtidigt en liten smula uppfriskande – för det finns ju inget liknande . Fast jag kan inte låta bli att undra över hur många såna här jätteskrönor man mäktar med som läsare. Nyhetens behag – javisst, men sen infinner sig en viss mättnad. Åtminstone för mig. Återstår att se hur många storsäljare han kan producera. Eller om han får omvärdera sitt stilistiska grepp.

/Tuija