Beatrice och Vergilius av Yann Martel

Henry är en författare med två framgångsrika böcker bakom sig men som nu har drabbats av skrivkramp. Han har dock inledningsvis en idé om en bok där ena delen utgörs av en essä och den andra av en kortroman på temat förintelsen. Då han lämnar in manuskriptet till sitt förlag blir han nekad och kraftigt ifrågasatt. Henry flyttar då till en annan stad, tillsammans med sin fru Sarah och börjar arbeta på ett café. Henry mottar beundrarbrev som han flitigt svarar på, men en dag får han ett som sticker ut mer än vanligt. Brevet innehåller utdrag från två pjäser: Legenden om Julianus den gästfrie av Gustave Flaubert där styckena med detaljer om slaktandet och plågandet av djur är understrykna. Den andra pjäsen är en dialog mellan två gestalter, Beatrice och Vergilius, som för en diskussion om ett pärons smak och utseende. Det medföljer även ett kryptiskt meddelande som väcker Henrys intresse. Han söker upp avsändaren som visar sig vara en äldre, mystisk man med arbete som djurkonservator. Mannen visar sig även han heta Henry och behöver hjälp för att komma vidare med sin pjäs som han har ägnat hela sitt liv åt att skriva. Pjäsens huvudrollsinnehavare, Beatrice och Vergilius, visar sig vara en vrålapa och en åsna, som konservatorn har, bland många andra djur, uppstoppade i sin affär. Henry ägnar mycket tid med konservatorn och det är också det primära för bokens handling, pjäsen och hur den fortskrider. Henrys privat- och familjeliv, såsom fruns graviditet kommer i andra hand.

Det går så småningom upp för läsaren (och för författaren Henry) att pjäsen om Beatrice och Vergilius i själva verket är en allegori över Förintelsen, där syftet är att likna djurens dystra öde vid judarnas. En scen visar till exempel på plågandet av åsnan Beatrice, då hon blir instängd i en trång spilta för att bli torterad och plågad i timmar, något som mer tydligt anspelar på behandlingen av judarna.  Det förekommer även symbolrika scener där man som läsare ställer sig frågande till symbolernas betydelse för romanen. Recensenter ställer sig kritiska till romanens syfte och frågar sig även varför romanens struktur behövde vara så komplicerad. Vad vill Yann Martel säga oss? Är hans mål att provocera eller förbrylla? Influenser från Dantes "Den gudomliga komedin" och Samuel Becketts "I väntan på Godot" men även George Orwells "Djurfarmen" ger romanen en postmodern prägling.

Själv kan jag i alla fall konstatera att det är en läsupplevelse som gjort mig berörd och fundersam. En bok som lämpar sig för diskussioner och cirklar.

Romanen är ypperligt översatt av Meta Ottosson som i måndags gästade stadsbibliotekets bokcafé Café Bokstugan tillsammans med översättaren Mats Andersson. Meta berättade då att hon sökte upp en djurkonservator på Naturhistoriska museet enbart för att på bästa sätt kunna återge konservatorns arbetsmetoder i boken "Beatrice och Vergilius".

/Sara