Dubbelgångaren är en gripande och surrealistisk historia om en familj i sönderfall. Om en kvinna som inte klarar av vardagen tillsammans med sin man och dotter, som är en usel mamma rent ut sagt. Vissa scener bränner till ordentligt och jag blir verkligen berörd. När hon behandlar sin dotter som något slags objekt hon kan studera på avstånd, gömmer sig mellan hyllorna i affären för att se om dottern tänker snatta eller inte, straffar henne i smyg för oförrätter som hon anser att hon begått. Det är fruktansvärt och väldigt bra skrivet. Sedan har vi då det som titeln syftar på. En morgon på tunnelbanan får kvinnan syn på en man som hon tror är hennes man först, men som sedan visar sig vara någon helt annan, inte ens speciellt lik. Hon blir helt besatt av den här mannen och följer efter honom, väntar hela dagen på att få se honom igen. Det händer alltmer skumma saker mellan dem, och som läsare vet man inte riktigt vad som är verkligt och inte. En spännande och intressant debutroman av en författare som jag gärna läser mer av. Boken påminner en del i stil och innehåll om Moa Herngrens Jag skulle aldrig ljuga för dig. Här handlar det om psykologen och trebarnsmamman Cecilia, som utifrån sett har ett lyckligt liv. Inombords håller dock allting på att rämna. Cecilia känner sig utnyttjad, överkörd och allmänt trött på sin tillvaro. Hon orkar inte med alla krav som ställs på henne, och känner att hon kvävs av sina egna barns behov av närhet. Hennes sätt att hantera det hela är att göra små saker i smyg, som att sno pengar ur kompisens plånbok, trampa sönder yngsta sonens favoritleksak, eller slicka på kanterna på kaffekopparna i personalrummet. Långsamt går hon över fler och fler gränser, och hamnar snart i en destruktiv spiral full av lögner.
/Helen
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar