Väldigt sällan fin av Sami Said

Noha flydde från Eritrea som barn med sin familj, han är uppvuxen i Göteborg, och har gått i skolan där. När boken börjar har han precis flyttat hemifrån för att plugga religionshistoria på universitetet i Linköping, där han ska bo på korridor i ett studentrum. Noha har svårt att smälta in, har svårt med det sociala, särskilt med tjejer. Han känner sig främmande, och vill bara vara ifred på sitt rum. Men på en studentkorridor är det inte lätt att hålla sig för sig själv, och många är nyfikna på honom, och tycker han har en intressant bakgrund, som är muslim och läser religion. Han träffar Fredrik som vill konvertera till islam och kalla sig Abdul. Han träffar också Anna som han tycker om, men som kommer lite för nära för att Noha ska känna sig bekväm.

Så dör farfar i Eritrea, och pappan vill att han ska följa med dit. Noha minns inte Eritrea, han förstår inte språket, farfar har han bara pratat med i telefon, och han förstod inte mycket av det han sa. Noha känner sig inte riktigt svensk, men han känner heller ingen samhörighet med Eritrea. Han försöker läsa så mycket han kan om Eritrea – kanske för att kompensera, för att han känner skuld över att ha glömt sitt forna hemland...? Boken handlar om integration, men egentligen inte bara ifråga om etnisk bakgrund. Noha har svårt att bli integrerad bland andra människor över huvudtaget. Han har aldrig bott hemifrån förut, och verkar inte ha några nära kontakter utanför familjen, men hans svårigheter med andra människor tror man nästan beror på något annat, ibland tänker man på diagnoser som till exempel Aspergers. Boken blir både rörande och komisk, berättaren är ibland ofrivilligt rolig, men man ler snarare än gapskrattar. Noha ser på allt och alla lite utifrån, det ger vissa aha-upplevelser åt läsaren. Språket har stor betydelse, det blir torftigare ju mer pressad Noha känner sig. Väldigt sällan fin är en mycket speciell läsupplevelse som rekommenderas varmt!

/Åsa