Sfinx av Christine Falkenland

En roman som enbart utgörs av brev med brinnande svart- och avundsjuka och som är fulla av bitterhet - kan det vara något? Definitivt, om du frågar mig! Som huvudperson har vi en anonym och namnlös brevskrivare vars tillvaro kretsar helt kring ex-maken Felix och hans nya fru Claire, den magnifika, felfria Claire. Brevskrivaren sorterar sina tankar genom att sända brev till Claire, brev där tonen pendlar mellan att vara direkt hotfull till att bli nästintill förtrolig. Brevskrivaren är dels bitter över det välstånd som Felix och Claire har vilket inte är i närheten av den sjaskiga hyreslägenhet hon själv bor i. Hyreshuset gränsar mot det område där Felix och Claire bor vilket gör det svårt för vår brevskrivare att inte stryka förbi när mörkret lagt sig. Hon förföljer dem även ut till fritidshuset och gör några minst sagt olämpliga närmanden. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på om hon vill rädda eller förstöra Claire. Hon svänger mellan att avguda Claire för den perfektion hon utstrålar för att sedan äcklas av det och istället utsöndra hat och vrede över familjens idyll. Själv skriver hon vid något tillfälle att "Jag måste nog skriva dessa brev till dig Claire, för att berätta sanningen om den man du kallar din egen". Men vem säger att brevskrivaren ens skickar breven? Och om de skickas varför får hon då inget svar? Det går att tolka och se vår huvudkaraktär ur flera synvinklar - just för att hon är så pass mångtydig och schizofren - och det är det som gör romanen så fruktansvärt intressant. När boken är utläst är jag inte mätt utan snarare full av frågor som jag aldrig kommer att få svar på. Christine Falkenland lyckas dessutom att hålla den otäcka stämningen vid liv genom hela romanens gång - trots att romanen enbart består av en envägskommunikation och det är skickligt. Låt dig sugas in i Sfinx precis som jag gjorde.

/Sara