På ett öppet, ärligt och naket sätt berättar Rikard Wolff i sin självbiografi ”Rikitikitavi” om sin uppväxt och sitt liv så här långt. Han skriver om en pojke med små och stora funderingar, en pojke som tror att han ska dö, om upptäckten av sin homosexualitet, om passionen för de franska sångerskorna Edit Piaf och Barbara, om kärleksrelationer och om sorg då vänner drabbas av hiv, om misslyckanden och om lyckliga tillfällen i livet, som att få barn, om hur det kan kännas när livet passerat 50-strecket och då konsekvenserna av att inte alltid ha levt ett hälsosamt liv börjar visa sig. Framför allt är det en oerhört varm kärleksförklaring till en mor och en far; två personer som har strävat på i folkhemmets Sverige, en hårt arbetande far, som med jämna mellanrum hamnat i kläm när landet ska utvecklas och rationaliseras, om en mor som inte ville annat än att arbeta, men som råkade befinna sig i hemmafruns tidevarv. När han beskriver sin faders död och saknaden av sina drömmars pappa, att sommarloven nu är borta, fäller jag en liten tår.
Rikard Wolff är en skicklig berättare. Han skryter inte med sitt liv och sina gärningar. Han väljer att delge oss sin livsberättelse om vi vill ta emot den.
”Miraklen i mitt liv har handlat om möten”, skriver han. ”De stunder när jag har blivit berörd av en annan människa. Det har varit några sekunder eller flera år. Jag lever för de ögonblicken.” Jag har i alla fall blivit berörd av mötet med Rikard Wolff. Läs hans berättelse eller kom och träffa honom i samband med arrangemanget Bok 11 den 3:e november då han kommer till Karlskrona.
/Therese
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar