Bokcirkeln Gösta Berlings saga den 18 oktober

Det hade nästan börjat skymma när vi möttes för andra gången på bibliotekets veranda för att diskutera vad som hänt fram till och med kapitel 12.

Vi kom genast in på att det här är en bok som måste läsas långsamt och att man ibland helt enkelt blir tvungen att läsa om vissa stycken. Några av oss var förvirrade av kronologin. Eftersom det är en berätterska som berättar sagan för oss och det ibland också finns en berättare i berättelsen så kan det vara svårt att få grepp om tidslinjen i boken.

Boken är sammanfogad av stycken där varje kapitel är en berättelse för sig med en tydlig början och ett tydligt slut. Vi får pusselbitarna, sen är det personerna och miljön som binder ihop berättelsen. Förklaringen till detta finns i ett utdrag ur ”En saga om en saga och andra sagor” som en av deltagarna hade med sig. Där beskriver Selma Lagerlöf hur boken kom till. Boken bygger på muntliga berättelser och skrönor som Selma hört i sin barndom. Berättelser som hon sedan skrev ner kapitel för kapitel, men dock inte i den ordning som finns i boken. Först efter flera års arbete blev romanen färdig 1891.

Liksom i sagornas värld är det något ödesmättat över personskildringarna. Naturen eller en högre makt kan ställa allt till rätta så att alla blir vinnare till slut. Det kan vi tydligt se i kapitlet ”Den stora björnen i Gurlita klätt”.

Männen skildras som patriarker, kvinnorna fogar sig. Vi konstaterade att karlarna måste ha haft en oerhörd makt på den här tiden. ”Det har de väl än idag!” utbrast en av deltagarna och skratt utbröt i gruppen.

När Marianne Sinclair drabbas av kopporna och mister sin skönhet blir detta en befrielse för henne. Blir man en lyckligare person om man är vacker? Kan det till och med vara en nackdel att vara för vacker?

Gösta Berling är en ombytlig, snarstucken men charmerande man, men vi hade olika åsikter om honom visade det sig. ”Ja, jag hade fallit för honom” säger någon. ”Han är inte min favorit”, ”Han har en yta utan innehåll” ”Han ser bara resultatet” var andra åsikter som kom fram.

Sist men inte minst kom vi in på författarinnan - att få Nobelpriset i litteratur och dessutom komma in i Svenska akademin måste ses som en närmast ouppnåelig framgång för en kvinna i början på förra seklet. Vi jämför med den samtida Victoria Benedictsson som ju inte alls nådde samma erkännande under sin livstid. Men så var också hennes författarskap av mer radikal karaktär än vad Lagerlöfs var - så radikal att hon skrev under den manliga pseudonymen Ernst Ahlgren.

Det ska bli spännande och se vad som hänt personerna i boken när vi träffas nästa tisdag. Då ska vi ha betat oss fram till och med kapitel 24.

/Annika