Tredje träffen med Bokcirkeln

Så har vi då landat på sidan 450 i Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen och Toru har till sist tagit sig upp ur den uttorkade brunnen. När han kommer hem hittar han ett brev från Kumiko med en förklaring till varför hon försvunnit så plötsligt. Men är det som står i brevet verkligen sant? Ett tag funderar Toru på att åka till Kreta med den underliga kvinnan Kreta Kano. Men han ångrar sig. Han har fått någon slags insikt i att allt kanske inte står rätt till med försvinnandet och att han måste stanna kvar i Japan för att rädda Kumiko.

”Kumiko var instängd i det mörka rummet och ville bli räddad. Och det fanns ingen som kunde rädda henne utom jag.”

Toru är sagans prins som ska rädda sin prinsessa. Ja, likheter finns med både sagans och fantasyns värld det ser vi. Men som en av deltagarna påpekade så saknas sagans/fantasyns viktiga markörer. Gränserna mellan verklighet/realism och det absurda/overkliga är flytande i boken. Kanske finns här markörer som vi inte känner till men som är uppenbara för en japansk läsare? Vi pratar också om att det skulle vara intressant att höra en intervju med författaren om boken. Hur skriver man en sådan här bok? Hur får man ihop alla labyrintlika trådar? Börjar man skriva från slutet?

Tomhet är något som återkommer i boken. Whiskeylådan, brunnen och väskan med de saknade dokumenten i löjtnant Mamiyas berättelse är alla tomma. Vi är flera som är konfunderade över boken. Toru bestämmer sig för att han ska köpa den olycksdrabbade ödetomten, han vill åt den uttorkade brunnen. Men varför vill han det? Har brunnen något med Kumikos försvinnande att göra?
/Annika