Andra träffen med bokcirkeln

Murakami fortsätter att fascinera oss med sin tegelstensroman, Fågeln som vrider upp världen. Några av oss har definitivt tagit boken till våra hjärtan, medan några är mer tveksamma. Alla är dock överens om att det är en bok som tjänar på att läsas i en bokcirkel och att det är bra att ha en sporre till att läsa vidare.

Nu har vi kommit så pass långt in i boken att det som skrivits om på baksidan har hunnit hända. Toru Okadas fru har försvunnit från hemmet. Sin vana trogen tar vår huvudperson denna insikt ganska lugnt och bestämmer sig för att klättra ner i en torrlagd brunn för att tänka över sin situation. Inspiration till denna nedstigning har han fått från två olika män; från den synska herr Honda och från löjtnant Mamiya. Löjtnanten besöker Toru i hemmet för att överlämna en gåva som herr Honda testamenterat till honom och passar samtidigt på att berätta om det fruktansvärda som han fick bevittna under kriget mellan Japan och Kina.

Vi funderade över hur skildringarna av kriget uppfattas av en japansk läsare, då Japans relation till andra världskriget fortfarande är långt ifrån okomplicerad.

De tortyrscener som beskrivs i boken är lite väl magstarka för oss och det var många som läste detta med ett halvt öga. Vi reagerade ändå på att det, liksom så många andra av de händelser och känslor som förekommer i boken, är beskrivet på ett kyligt och nästan kliniskt sätt. Det finns hela tiden ett stort avstånd till huvudpersonerna. Samtidigt känns det som att smärta, både fysisk och psykisk sådan, är en viktig del av handlingen. Förutom tortyren så har vi Kreta Kanos obeskrivliga smärta, mannen som uppträder på baren och bränner sig själv med ett stearinljus, samt flera berättelser om inre smärta.

Vi är nyfikna på hur/om alla trådar kommer att vävas ihop längre fram i boken. Det känns som att ingenting händer av en slump, allt har betydelse på något sätt. Till exempel när Toru får veta att någon vars namn börjar på O kommer att ringa till honom. Först har man som läsare svårt att förstå vad det ska tillföra handlingen, men på ett nästan labyrintiskt sätt av trådar leder denna händelse till att Toru verkligen inser att hans fru har gett sig av.

/Helen