Fjärde träffen med bokcirkeln

Vi var en liten men tapper skara som träffades i tisdags för att fortsätta diskutera Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Sidan 600 har vi kommit till och det börjar dra ihop sig mot slutet, men vi får ingen känsla av att alla lösa trådar kommer att få någon förklaring. Tvärtom så introduceras plötsligt två nya, för handlingen mycket viktiga karaktärer; en mor och son vid namn Muskot och Kanel. Författaren driver lite med sig själv då han låter huvudpersonen tänka att Mei Kasahara skulle tycka att han var helt hopplös som lärt känna ännu fler personer med konstiga namn.

Vi fascineras mycket av Kanel och undrar vad det egentligen var som hände honom den där natten då han förlorade rösten. Hur hänger det nedgrävda hjärtat ihop med mordet på hans far? Varför ägnade Muskot och Kanel så mycket tid åt att fantisera om de hemska händelserna på zoo? Det verkar inte så normalt att prata om sådana saker med ett litet barn.

Ytterligare en ny person som introduceras är Noboru Watayas assistent, herr Ushikawa. Han är en nästan komiskt grotesk figur som man skrattar åt trots att han verkar vara en fruktansvärd människa. Han påpekar hela tiden hur dum och värdelös han är men vi är överens om att han nog är smartare än han ger sken av. Något som är lite roligt är alla citat han flikar in här och var när han pratar, allt från filosofiska citat (”Jag tvivlar, därför är jag till”) till litterära (”Ingen människa är en ö”) och populärkulturella (”Det här är ett erbjudande ni inte kan tacka nej till”).

Sedan har katten kommit tillbaka och fått ett nytt namn – Makrill. Skildringen av katten är riktigt kärleksfull och ger lite värme åt berättelsen. På samma sätt uppfattar vi chatten mellan Toru och Kumiko. Det är kärleksfullt och fint och man anar att Toru faktiskt är förmögen att hysa starka känslor. Men kan vi vara säkra på att det verkligen är Kumiko som skriver? Något vi reflekterade över är att katten kan ses lite som ett förebud. Först försvann katten, sedan försvann Kumiko. Nu har katten återvänt och Toru har fått lite kontakt med Kumiko igen. Vågar man hoppas på en återförening mellan dem?

Vi pratade om brunnen som en kraftkälla och drivkraft för Toru. För första gången känns det som att han verkligen vill något, han har ett mål och kämpar för att nå det. Men varför är hans svåger så provocerad av att Toru har tillgång till brunnen och residenset? Vi får en känsla av att han känner att han håller på att tappa kontrollen, att Toru kanske har en kraft inom sig som är starkare än Noburo Watayas och att han känner sig hotad av detta. Vi enas också om att det, trots att det är väldigt intressant att diskutera kring händelser i boken, inte är någon idé att försöka förstå allting utan hellre bara flyta med. Det ska bli spännande att se hur det slutar.
/Helen