Kärleken i Julia Anderssons liv av Åsa Moberg

Den här självbiografiska romanen är egentligen skriven mellan 1973-74 men släpptes som först i år på den internationella kvinnodagen, den 8:e mars. Åsa Moberg tar oss tillbaka till Sveriges 60 och 70-tal där vi får följa Julia Anderssons liv. Julia är textilkonstnär och debattör. Med hjälp av textil och det muntliga ordet tar hon striden för kvinnans rättigheter. Hon ifrågasätter vad modebranschen gör med kvinnan samt hur medievärlden framställer kvinnan, frågor som är minst lika aktuella idag.

Hon sätter sig även emot den traditionella bilden av en familj; att bli försörjd av en man och att skaffa barn. Hon lever i en relation med flera år äldre Rune. Deras förhållande är tämligen okomplicerat eftersom Rune ger Julia all den frihet hon kräver samtidigt som Julia är märkbart beroende av Rune. Kanske fungerar Rune mer som en fadersgestalt än en älskare för Julia?

Runes och Julias förhållande är fyllt av trygghet och samtal men saknar i sin tur passion och lust. På bokens baksida kan vi läsa om hur Julia funderar över ordet åtrå: ”Hon smakade på ordet. Åtrå. Ett konstigt ord. Väldigt likt otro. Åtrå. Otro. Var det samma ord egentligen?”. Runt Julia cirkulerar ett flertal män. Hubert Meyer, chef för Moderna museet (verklighetens Harry Schein f.d chef för Filminstitutet) väcker nyfikenhet och längtan hos Julia. Något som hon genom hela romanens slåss emot. För trots tristessen hos Rune, är det hos honom hon ska stanna, det är förutbestämt.

Och det är väl det som är så frustrerande, hur en kvinna som sätter sig emot patriarkatet ändå fängslas i det utan att själv vara medveten om det. Vad vill hon egentligen med sitt liv? Och varför följer hon inte sin starka längtan efter Hubert Meyer?

Hela romanen andas feminism, samtidigt ordet egentligen aldrig nämns. Och det går att dra flera paralleller till Erica Jongs ”Rädd att flyga” som skrevs under samma tidsperiod. Det är inte en renodlad kärleksroman även då den domineras av funderingar kring vad kärlek egentligen är samt en ständig sexuell frustration. Men den feministiska och socialistiska tonen är tydlig. Kanske är det en samtidsroman utgiven 40 år för sent? Och hade den kanske väckt större uppståndelse då än vad den gör idag? En bok som jag sträckläste och älskade.

Boken i webbkatalogen

/Sara