Ät mig

Ett bra tag såg jag bara Juliette Binoche framför mig. Juliette rörandes i grytor. Juliette hackandes lök och Juliette knådandes degar. Alltmedan fönsterrutorna i det lilla köket immar igen och kärleken börjar spira. Upplägget bara skriker fransk romantisk komedi.

Snygg medelålders kvinna med dunkelt förflutet dyker upp från ingenstans och öppnar en pittoresk liten sylta som hon kallar Chez moi. Snart är stället befolkat med trevliga och lagom udda existenser från kvarteret och tillsammans blir de alla lite lyckligare. På ytan är detta också bokens handling rakt av, men efter ett tags läsning märker jag att jag är fast ändå. Det finns någonting i Agnès Desarthes språk som gör att boken nog inte lämpar sig så bra som romcom-underlag trots allt. Det är liksom för vasst, ämnena i Myriams bakgrund är för komplicerade och smutsiga och ramberättelsen i nutid är inte tillräckligt rosenskimrande.

Nog faller Desarthe då och då in i för långa beskrivningar av grapefrukthalvor som gifter sig med ruccolablad och en och annan perfekt päron- och chokladäppelpaj med peppar, men hon kommer undan med det. Berättelsen om kvinnan som älskade sitt barn för högt och sedan slutade göra det, för att till slut (?) förlora det, är tillräckligt stark för att bära upp det hela. När jag efter några timmars sträckläsning slår igen boken är Juliette Binoche sedan länge glömd och jag är både hungrig, upplyft och glad. För att se om "Ät mig" finns inne på biblioteket kan du klicka här.
/Lisa