Uppväxt utan gull

Förra helgen gav jag mig på en bok som jag gått och sneglat på länge för den underbara titelns skull – Jag smyger förbi en yxa av Beate Grimsrud. Det visade sig att jag gjorde helt rätt i att döma hunden efter håren (eller boken efter titeln då) den här gången. Titeln speglar väl det njutbara språket i boken, lagom poetiskt och med många ganska drastiska formuleringar som får mig att både tänka och haja till.

Boken handlar om Lydia, ett rödhårigt, skräpletande, egensinnigt mellanbarn i en lika rödhårig, skräpletande och egensinnig storfamilj. Men Lydia har en talang som ser ut att bli hennes väg bort från skräpet, hungrandet och trängseln. Hon springer så fort att ingen som ser henne tror sina ögon. Hon springer så snabbt att hon bara är tre snäpp från världseliten. Snäpp, snäpp, snäpp – om tre år är hon där.

Även om det är en ganska ovanlig familj och en än ovanligare flicka Grimsrud berättar om finns det någonting väldigt universellt i hennes skildring av att växa upp som griper tag i mig. Det aldrig överslätande, utan barnets känslor får vara på riktigt. Det är blodigt allvar och inte det allra minsta gulligt. Och det får mig, trots att Lydias uppväxt i början av 70-talet och Lisas ett drygt decennium senare har extremt få beröringspunkter, att känna igen mig, må lite dåligt och må lite bra.
/Lisa