Chessmen av Peter May

Så var den läst; ”The Chessmen” den tredje och avslutande delen I Lewis-trilogin av Peter May. Boken följer i i mångt och mycket upplägget i de två första delarna. Handlingen utspelas på ön Lewis den största ön i ögruppen yttre Hebriderna. Huvudperson är Fin Macleod en ex-polis född och uppvuxen på ön. Efter några år i Skottland är han tillbaka på barndomsön och jobbar som säkerhetschef på en större egendom. Ett av egendomens stora problem är tjuvjakten och tjuvfisket. En av Fins vänner från barndom och ungdom är klart misstänkt. Samtidigt hittar man ett flygplan med en död kropp och döden har knappast varit naturlig. En polisutredning tillsätts. Stora delar av handlingen blir ännu en återresa till Fins uppväxt och ungdomsår, vänner och bekanta figurerar både i nuet och dået. Peter May är en god berättare, intrigen är bra och trovärdig. Persongalleriet äkta och levande. Ja, Peter May är ett av de bästa författarskapen jag har stött på på länge inom denna genre (spänning, polisroman).

/Carina

En stark debut

Lena Andersson är kanske mest omnämnd för sina böcker om den unga kvinnan Ester Nilsson som söker kärleken i svåråtkomliga män. Ikväll besöker hon stadsbiblioteket för ett scensamtal med förläggaren Björn Linnell om kärlek och relationsmakt.

Vad många kanske inte vet är att hon redan 1999 debuterade med boken ”Var det bra så?” en bok med en helt annan handling än kärlek och relationsmakt…Romanen handlar om en grupp människor som lever i den fiktiva och invandrartäta Stockholmsförorten Stensby och utspelar sig i huvudsak i mitten på 80-talet. I Stensby bor Lotta Svensson i en miljonprogramsområde med sin mamma och bror, men det förekommer även en hel del andra karaktärer som vi får följa. Karaktärerna har alltid någon form av koppling till Lotta och det är främst hennes klasskompisar i 9:an samt några av lärarna på skolan.

I skolan är respekten för såväl lärare som kamrater mycket låg. Eventuella framtidsdrömmar sopas under mattan. Vi möter en social misär där föräldrar väntar på barnbidraget för att få ekonomin att gå runt, lappade och trasiga kläder, bråk i trappuppgångar m.m. Rasism och främlingsfientlighet finns hela tiden underliggande men det som dominerar är fattigdomen. Utifrån anses Stensby vara något spännande och färgglatt där det sjuder av mångkultur. Man talar om mångfald och allt positivt som det medför. Spännande kryddor, fruktförsäljare på gatan eller varför inte en karneval? Medan de som lever i Stensby ser en annan typ av verklighet.

Karaktärernas språk är hårt och det är en hotfull och dyster stämning genom hela romanen. Lena Andersson berör här teman såsom klass, etnicitet och fattigdom. Historierna skildras genom ungdomarnas blick, så till skillnad från ”Egenmäktigt förfarande” och ”Utan personligt ansvar” där vi gräver oss in i en persons psyke är ”Var det bra så?” mycket mer fragmentarisk då perspektivet växlar mellan en massa karaktärer.

Boken anses vara en av de första böckerna som skildrar det ”nya mångkulturella Sverige”. Lena Andersson är själv uppvuxen mellan Stockholmsförorterna Tensta och Rinkeby och även om romanen inte är helt och hållet självbiografisk så innehåller den mycket av hennes egna erfarenheter från barndomen. Enligt Andersson själv så vill hon förmedla en annan bild av förortslivet med hjälp av romanen.

Själv tyckte jag att den påminde mycket om Jonas Gardells ”En komikers uppväxt” (1992) där vi får följa Juha och hans uppväxt i en förort till Stockholm på 70-talet. "Var det bra så?" stannar verkligen kvar i en och efter att ha läst den känner man ett starkt behov av att diskutera den med någon. Kanske på grund av dess starka ämnen och karaktärer.



/Sara

The girl on the Train av Paula Hawkins

För några månader sedan så började den här boken dyka upp på mitt instagramflöde och på många av de bokbloggar jag läser. The girl on the train blev väldigt snabbt omskriven och uppskriven. Naturligtvis blev jag nyfiken och var tvungen att läsa!
Paula Hawkins debuterar med den här nagelbitaren, och för att vara just en debut så blir jag väldigt imponerad. Det är en tät och välskriven thriller, som lyckas hålla mig i sitt grepp, och jag kommer på mig själv att längta tills jag får sätta mig ner och läsa vidare.
The girl on the train handlar om just en kvinna som åker pendeltåg in till London varje morgon och sedan tillbaka varje kväll. Samma sträcka, måndag till fredag, vecka ut och vecka in. Kvinnan heter Rachel, och hon ser fram emot sin tågresa varje dag. För tåget stannar alltid vid samma trafiksignal, och när tåget stannar där så kan Rachel titta ut genom fönstret och rätt in på en grupp med hus, deras altaner och bakgårdar. Samma hus, samma fönster och samma människor som bor där. Snart förstår vi att Rachel är ohyggligt olycklig, inget i hennes liv blev bra. Men de som hon varje dag tittar på genom tågfönstret, de har det perfekta livet. Framförallt paret i hus nummer 15, de som Rachel har döpt till Jason och Jess. Deras liv verkar helt fullkomligt, det känns som att Rachel känner de två redan. Och tänk om bara Rachel kunde få ha ett sådant där perfekt liv i den välmående förorten? Drömma går ju. Fast så en dag. En dag ser Rachel något från sitt fönster. Hon ser något som ger henne en chans att kanske sluta drömma och få stiga in i den där rosaskimrande verkligheten i hus nummer 15.
The girl on the train blir som sagt väldigt spännande, väldigt snabbt. Vi får i vissa kapitel följa Rachel, en tyst kvinna som sitter mitt emot oss på tåget, som inte säger något men som ändå vet allt och ser allt. I andra kapitel så möter vi istället paret i nummer 15, och även andra personer som bor på samma gata. Sakta men säkert vävs de olika historierna ihop, till en obehagligt men ack så underbart läskig berättelse. Till slut är det som att sidorna vänder sig av sig själva, i en allt snabbare takt! Det kännetecknar en bra thriller för mig, att det blir så spännande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen om jag inte omedelbums får veta hur det går.
The girl on the train är en lättläst bok på engelska, men den finns även alldeles nyutgiven på svenska: Kvinnan på tåget. Båda finns så klart på våra bibliotek! Jag hoppas att Paula Hawkins fortsätter skriva, för det här lovar gott inför framtiden. Och jag kan inte låta bli att snegla lite misstänksamt på mina medpassagerare på bussen…

/Malin

Sarah Waters: The Paying guests i sv översättning "Hyresgästerna"

Nu blir det repris här på bloggen. Min kollega Malin har redan skrivit om The paying guests, men jag kände att jag ville skriva något om den för den är så bra! Sarah Waters är känd som skildraren av lesbisk kärlek. Senaste numret av tidskriften ”Vi läser” (nr 2 2015) innehåller en lång intervju med Sarah Waters – läsvärd!

The paying guests utspelar sig i London åren efter första världskrigets slut, 1922 för att vara exakt. Den unga kvinnan Frances bor med sin mamma i föräldrahemmet i området Champion Hill. Huset är stort och krävande. Fadern är död och hennes båda bröder blev dödade i kriget. Det är ont om pengar; av förmögenheten finns bara skulder kvar. Därför har de gjort i ordning en liten lägenhet en trappa upp. Hyresgästerna är ett relativt nygift ungt par mr och mrs Barber.

Frances ser paret mest som en inkomstkälla och känner sig ganska obekväm med att ha andra människor i huset. Men det ska snart ändra på sig. Frun, mrs Barber väcker Frances nyfikenhet och intresse. Kvinnan är i tjugoårsålder och attraktiv – en kvinna som män lägger märke till. Efter några trevande samtal börjar de umgås mer och blir vänner.

Snart är de du och förnamn med varandra, Frances och Lilian. Frances får hör mycket beklaganden över Lilians äktenskap. Frances själv känner sig obekväm med maken som har ett flörtigt sätt och gärna dröjer kvar för en pratstund.

Vänskapen förändras och snart är kvinnorna förälskade i varandra. En kärlek som måste döljas och hållas hemlig till varje pris. Det blir korta stulna stunder av passion när de kan vara säkra på att både maken och Frances’ mor är ute ur huset ett längre tag. Men både modern och maken undrar varför kvinnorna tillbringar så mycket tid tillsammans. De är inte bara hyresgäst och uthyrare, de är även ur olika sociala klasser. Modern tycker inte att umgänget är något att uppmuntra. De må vara fattiga men den sociala statusen har de kvar.

Frances är otålig och längtar alltmer efter att få visa sin kärlek öppet. Hon vill inte dela Lilian med maken, hon vill ha allt – ett liv ihop som par, öppet och ärligt. Även Lilian slits mellan Frances och maken och de övertalar varandra att det går, det finns en framtid för dem. Ett beslut som tyvärr blir ödesdigert.

Lilian och Frances befinner sig i lägenheten en trappa upp. Lilian har just försökt begå abort med förbjudna piller. Hon mår inte bra och blöder. Frances försöker hjälpa. Då kommer maken hem tidigare än han har sagt. Han undrar vad som pågår och det uppstår tumult. En människa dör. Inom några minuter är Frances och Lilian partners in crime istället för älskande. Den hägrande framtiden försvinner.

Här vänder berättelsen. Det blir polisutredning och man får följa Frances mycket nära. Hon hade framtiden i sin hand men nu är den borta. Kärleken består men till vilket pris? Det som följer är både spännande och engagerande. Det uppstår ett moraliskt dilemma som man inte skulle önska någon.

Jag ska inte avslöja mer. Kärleken och passionen mellan Frances och Lilian är äkta. Slutet är ganska öppet. Ingen behöver välja rätt eller fel väg, men hur går man som människa vidare med minnet av det som de har varit med om?

Waters skildrar det engelska samhället tiden efter kriget med känsla och närhet. Hennes karaktärer är äkta och trovärdiga. Hon är nog en av samtidens bästa berättare!

/ Carina

I Vargavinterns Land av Cecilia Ekbäck

”Varje gång det händer något på Svartåsen säger folk att det är djävulen, de påstår att däruppe på berget är det inte Gud som härskar.”
Förra veckan tipsade jag om en bok med snarlik titel, Vargavinter av Nevada Barr. Men så såg jag den här fina i hyllan på jobbet, och kunde absolut inte motstå den! I Vargavinterns Land är även den en spänningsroman, men med en helt annan typ av intrig.
I de mörkaste av lappländska skogar, vid foten av berget Svartåsen, i juni 1717 börjar berättelsen. Det är nästan midsommar, men vädret är ändock nyckfullt, med regn och kalla nätter. Över havet, från finska Österbotten kommer så ett nybyggarpar till skogen runt Svartåsen. Maija och Paavo, med sina två döttrar, den 14-åriga Frederika och 6-åriga Dorotea. De kommer till Svartåsen för att starta ett nytt liv, men livet de lämnat i sådan hast har en tendens att dröja sig kvar. Och det nya livet blir inte som de tänkt sig. Marken är hård och ovillig till att släppa ifrån sig mat, och kon sinar. Och ständigt vilar skuggan från berget över dem. Det finns ytterligare några hus runt Svartåsen med nybyggare. Nere vid sjön ligger det ett skolhus och kyrkan, där den nya prästen även han försöker lämna sitt gamla liv bakom sig. Varje vinter kommer samerna ner från fjället, med sin renhjord för att övervintra. Maija försöker närma sig sina nya grannar, men de är avvaktande mot henne. Så en dag, när de båda döttrarna går i skogen så snubblar de över en död man. Vargattack ropar de andra runt om Svartåsen, men Maija anar oråd. Ser inte det långa såret mer ut som det kom från en värja av något slag, snarare än ett djur? Vem eller vad är det som smyger runt i skogarna? Och vad tar det åt vargarna, som plötsligt kommer ner från berget och stryker tätt inpå stugorna?
Maijas nyfikenhet och känsla av att allt ska dras fram i ljuset gör henne illa omtyckt på bygden. Hon är en stark kvinna som låter sin röst höras, vilket inte ses med blida ögon. Paavo i sin tur beger sig till kusten för att arbeta och tjäna pengar till familjen, och kvar blir Maija och flickorna, lagom tills den hårda vintern kommer. Nätet dras hårdare och hårdare åt runt de tre kvar i stugan. Och med vintern blir Svartåsen allt mer hotfullt och ett allt mer skräckfullt ställe. Hemligheter som legat djupt begravda letar sig upp mot det vintriga ljuset.
Jag tycker så väldigt mycket om I Vargavinterns Land! Det är en oerhört spännande historia, med ond bråd död, men det är även en bok med många olika andra djup. Äktenskapet mellan Maija och Paavo är inte vad det en gång har varit, och de sliter på varandra. Frederika som börjar bli vuxen framför sin mors ögon, står inför en rad förändringar och hon får en bärande roll i den här historien. Det karga landskapet och de karga människorna är så ömsint skildrade, i all sin hårdhet. Livet under 1717 är inte lätt för någon, oavsett var du än kommer ifrån och vad du bär med dig. Ekbäck väver fint in gamla vidskepelser i boken, de sätt att se på döden och på livet, som vi kanske har glömt av idag. Det är kusligt, vackert, skirt och hårt. Det vackra språket rinner som en stilla flod genom sidorna, det är väldigt skickligt. I Vargavinterns Land är en berättelse som kryper in under huden min, och som stannar kvar där lång tid efter jag lämnat den sista sidan.

/Malin  

En hyllning till Barbro!

I år är det 50 år sedan Barbro Lindgren debuterade med sin allra första barnbok "Mattias sommar" (1965). Hon står bakom våra mest älskade barnboksfigurer såsom Max, Vilda Bebin, Loranga, Masarin och Dartanjang med flera. Vad många kanske inte känner till är att hon skrivit en hel del för vuxna. 1975 vuxendebuterade hon med "Molnens bröder" som utspelar sig på ett mentalsjukhus där vi som läsare får lära känna patienterna. Romanen har dramatiserats och finns tillgänglig på Sveriges Radios hemsida under "Radioteatern".

Teman såsom döden, längtan och ensamhet är vanligt förekommande i Barbros texter samtidigt som hon använder sig av ett något naivt och barnsligt språkbruk. Det går alltid att spåra någon form av svärta i hennes verk trots att de ofta inbjuder till skratt.

Barbro är idag 78 år och bor numera på sin lilla gård i Glömminge, på Öland. Där lever hon sedan några år ett mer eller mindre stillsamt liv men är fortfarande produktiv och har bland annat gett ut kortromaner på förlaget Kabusa, som jag tidigare bloggat om, nu senast "Varför inte tala såsom ett barn" (2014). Den senaste bilderboken, "Nu leker vi den fula

ankungen" utkom 2014 och blev även augustnominerad det året. Hon har genom åren mottagit en hel del litteraturpriser och vann 2014 det ärofyllda ALMA-priset (ett litteraturpris till minne av Astrid Lindgren).

På tisdag, efter påskhelgen, bjuder vi in till bokcafé där kvällens tema är Barbros litteratur för barn och vuxna. Vi ses som vanligt i stadsbibliotekets hörsal kl. 18. Välkomna!

/Sara

Vargavinter av Nevada Barr

Jag har innan här på bloggen flaggat för min förtjusning i vinter och isblåa glaciärer, så när jag hittade en nyutgiven spänningsroman med namnet Vargavinter så var det bara att ge andra väntande böcker på båten och kasta sig över den med ett varggrin.
Det visar sig att Nevada Barr har skrivit en hel serie om rangern Anna Pigeon, men det här är den andra boken som ges ut på svenska. För att förvirra det hela är det dock inte den första i serien, utan Vargavinter är del fjorton. Men det gör inget under själva läsningen, böckerna verkar vara helt fristående, även om de alla handlar om Anna Pigeon. Vad jag kan se så kommer faktiskt del ett i serien, Pumaspår, senare i år! Jag vet inte riktigt varför förlaget ger ut böckerna i en annan ordning, men för läsningen spelar det som sagt ingen större roll. Jag tänker att man får se det som en bonus att det kommer fler böcker om den härligt riviga Anna, som man kan se fram emot!
Anna Pigeon är park ranger, parkvakt. Hon arbetar i olika nationalparker i USA, med en polismans befogenheter, och löser brott mitt bland storslagen natur och livsfarliga rovdjur. Pigeon är en bestämd kvinna i femtioårsåldern, och hon kommer bättre överrens med djuren i parken än med människorna. I Vargavinter deltar hon i ett forskningsprojekt i en nationalpark på en ö i Lake Superior nära den kanadensiska gränsen. På ön ska en grupp forskare studera det unika samspelet mellan älgstammen och de olika flockar med vargar som rör sig i området. Det är en isolerad miljö på vintern, isen sjunger förrädiskt och man kan bara ta sig till och från civilisationen med flygplan. Förutsatt att den nyckfulla vintern tillåter det. 
Snart så börjar den lilla gruppen människor att irritera sig på varandra. Det visar sig att vissa av deltagarna har dolda motiv, på ett eller annat sätt. Och Anna Pigeon hamnar mitt mellan de olika grupperingar som snabbt uppstår på den isolerade ön. Som det inte vore nog, så hittar de spår av ett monster till varg, spår så stora att det inte borde vara biologiskt möjligt. Slitningarna i gruppen, det hårda vädret, isoleringen och hotet av en okänd varelse gör snart att allting faller sönder. Och så försvinner en av forskarna en mörk kväll, ut i det vilda…
Den för mig lockande miljön till trots, så tyckte jag först att Vargavinter var lite seg. Den kom liksom inte igång. Men efter några kapitel så skruvas tempot upp ordentligt. Det blir fasansfullt och otäckt. Det är precis som att författaren vaggar in mig i en falsk säkerhet där jag tänker att: Jaja, det här blir nog inte så farligt. Och sen brakar det loss fullständigt! Det är en smart spänningshistoria som Barr har fått till, jag köper den rätt av. Jag tycker mycket om de fina miljöbeskrivningar som finns i boken, jag kan både se och höra den vrålande vinden, hotet från de ylande men ack så tysta vargarna, snöblindheten och den sjungande isen. Avlägsna ljud i fjärran, som man i allt det vita inte kan lokalisera vart de kommer ifrån.
Och jag gillar Anna Pigeon, hon tar plats och vet sitt värde samt har ett härligt stråk av galghumor! Jag vill gärna läsa mer om hennes äventyr. Sen kanske det bidrog till spänningen att jag läste boken när jag var på semester i fjällen. För visst hoppade jag till mer än vanligt när det kom en vind runt stugan och fjällbjörken utanför knackade på fönstret! Men jag tror Vargavinter passar vem som och i vilken miljö som helst. Kanske att du får mindre hjärtsnörp om du inte har fjällskogen och dess skuggor precis bakom dig…

/Malin

Möte med bröderna Morgan

Klas Östergrens roman "Gentlemen" från 1980, har nyligen filmatiserats med många bra skådisar i rollistan, och den har hittills fått bra kritik av recensenterna. Jag ville gärna se filmen, men hade ju inte läst boken - och faktiskt ingen annan av Östergren heller, får jag erkänna - så det kändes som ett bra tillfälle att göra det!

"Gentlemen" handlar om Klas, en ung författare på uppgång, som under en sommar då han hankar sig fram med gräsklippning på en fin golfklubb, samtidigt som han på uppdrag skriver en modern version av Strindbergs "Röda rummet", träffar bröderna Morgan och dras in i deras värld. Efter att Klas förlorat allt han äger vid ett inbrott, erbjuds han att dela den stora paradvåningen på Hornsgatan i Stockholm med Henry och Leo Morgan. Historien utspelar sig hela tiden på flera plan; i nutid sitter Klas i bröderna Morgans anrika gamla våning och skriver, och parallellt får vi följa Henry och Leo Morgans liv och äventyr under föregående årtionden.

Henry Morgan är boxare, pianist och mångsysslare, en charmig typ som på något sätt alltid lyckas ta sig fram i världen. Henrys karaktär är nära besläktad med både Forrest Gump och Jonas Jonassons hundraåring - genom hans äventyr får vi en lektion i senare 1900-talshistoria. Henry har alltid lyckats befinna sig i händelsernas centrum; han har bott i Köpenhamn och Berlin, varit spion och träffat Salvador Dalí. Henrys yngre bror Leo är poet, och debuterade i "Hylands hörna" med uppläsning av egna alster, och ansågs då vara ett underbarn. Han är dock mycket känslig och något av en enstöring, och senare i livet drabbas han av psykisk ohälsa och fastnar i olika typer av missbruk.

Bostaden på Hornsgatan där bröderna, och sedermera även Klas, bor, har ärvts från adliga farfar Morgonstjärna och är helt oförglömlig. Våningen är som ett museum eller en kuriosabod med oräkneliga mörka rum, skrymslen och vrår, fullproppad med prylar som Görings gamla säng, och ett bibliotek med värdefulla gamla böcker, som Henry säljer av då och då för att få in lite pengar. I källaren pågår en skattjakt där bröderna Morgan och några av kvarterets invånare gräver en tunnel för att hitta den skatt som brödernas farfar började gräva efter, och var övertygad om skulle finnas där. Beskrivningen av våningen för tankarna till en annan lika fantastiskt beskriven våning som jag nyligen läst om; den som tillhör antikvitetshandlaren Hobie i Donna Tartts "Steglitsan", där den unge Theo hamnar efter att han förlorat sin mamma, läs mitt inlägg om den här.

"Gentlemen" är ett välskrivet läsäventyr, med intressanta karaktärer och en spännande historisk bakgrund. Som vanligt är det svårt att avgöra om man ska se filmen eller inte, men i det här fallet kan jag nog inte låta bli; manus av Östergren själv och med David Dencik och Sverrir Gudnason som bröderna Morgan - måste ses... :-)

/Åsa

Om Tranströmers poesi

I torsdags gick Tomas Tranströmer ur tiden, 83 år gammal. Nedan kan du åter läsa BG:s fina inlägg, som vi först publicerade hösten 2011, när det just tillkännagivits att Tranströmer skulle få Nobelpriset i litteratur:

Om poesi är den förtätade textens konst så är Tranströmer ett lysande exempel. Ibland blir varje mening en egen berättelse med både början och slut. Och däremellan oväntade vinklar och metaforer som öppnar sig mot ett försök till en förklaring av vad det innebär att leva. Färdiga svar får man leta efter hos andra.

Jag mötte Tomas Tranströmers poesi första gången på ett litet litet filialbibliotek i Lerum. 25 m2 stort tror jag det var. Men man hade skyltat med diktsamlingen "För levande och döda". Låter intressant tänkte jag. Efter ett halvår hade jag köpt på mig en hyllmeter blandad poesi. Så kan det gå om man läser Tranströmer. Upptäckte också efter den där hyllmetern att inte all poesi har Tranströmers lätta tyngd. Men ofta kan man bli förflyttad till en ny plats där världen känns ovan och spännande men ändå bekant. Pröva.

Var ska man då börja i Tranströmers författarskap? Börja varsomhelst, bli överraskad. Ibland kan det vara bra att låta slumpen bestämma. I synnerhet i ett så jämnt författarskap. Men här kommer två av mina favoriter, båda ur "Det Vilda Torget" från 1983:

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden. Perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande


Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldsflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
- glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret genom olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

"Minnena ser mig" är också titeln på en kort memoarbok där Tranströmer beskriver sin uppväxt. Också klart läsvärd.

Och till sist en sån där mening som står för sig själv lösryckt ur dikten. Från Vermeer ur "Levande och döda" 1989:

"Det gör ont att gå igenom väggar, man blir sjuk av det men det är nödvändigt"

/BG

Stalker

…är titeln på Keplers senaste thriller (eller paret Ahndorils, egentligen), och det är rätt obehaglig skräck som serveras i ett rasande tempo. Vi får återigen möta den ärrade kommissarien Joona Linna, som i praktiken återuppstått från de döda – vilket var skickligt iscensatt för att han skulle kunna dra sig undan sin förföljare och samtidigt kunna skydda sin familj. Vi får också följa hypnotisören från den första boken, Erik Maria Bark, där han förhållandevis nyskild inleder ett förhållande med sin pianolärarinna. Och både Joona och Erik blir inofficiellt inkopplade i ett seriemördardrama i Stockholm, där mördaren, några timmar innan mordet ska ske, lägger ut en filmsnutt på Youtube, där kvinnan som strax ska mista livet iakttas genom sina fönster. Det är obehagliga, privata observationer, och det blir nästa alltid panik i polisleden, när man inte kan identifiera och lokalisera kvinnan i tid för att förhindra nästa mord.

Och morden, de är alltid på kvinnor, vars samband till en början förefaller omöjligt att finna, och de är bestialiska, och i mitt tycke, onödigt detaljerade… hela historien frossar i blod och inkännande detaljer – som om jag som läsare behöver veta hur olika kniv- och yxhugg känns innan medvetslösheten och döden tar över. Jag vet inte, men hälften kunde räckt för mig, liksom alla mediciner, medicinska termer, alla möjliga och omöjliga förkortningar – det är som om författarna inte kan hejda sig i sin uppvisning av hur noggrann research de gjort… lagom hade varit ett bättre ledord för dem. Men det är oerhörd spänning på absolut högsta nivå, från första till sista sidan, och att det skulle sluta i en helt osannolik klappjakt på den stackars Erik kunde väl ingen ana. Allra minst jag, som inte kan låta bli att hela tiden se Mikael Persbrant framför mig – även om bara den första boken av åtta planerade hunnit bli filmad än, och inte var särskilt bra heller. Men filmrättigheterna till alla böckerna finns, och Paganinikontraktet har länge planerats vara klar för visning under hösten 2015, men om detta finns ännu inget bekräftat. Men böckerna är detaljmässigt som rena filmmanus – du ser allt väldigt noggrant framför dig medan du läser – vare sig du vill eller inte.

Är du nyfiken på vad vår kollega Carina tyckte om boken? Läs hennes recension här.

/Tuija