"Kära Liv och Caroline, : Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli svarar på frågor om livet."

Boken innehåller nio avdelningar med rubriker som Vänskap, Döden och Psyket. Det är ett hopkok av frågor som de fått från lyssnare till deras pod och Livs och Carolines svar på dessa frågor ibland i form av ett litet resonemang mellan Liv och Caroline.

Högt och lågt blandas. Det är ofta mycket roligt. Ofta intellektuellt och alltid med ett feministiskt perspektiv. Stundom är det elakt och även smått narcissistiskt.

Formen gör att jag inte tycker att boken passar bra för sträckläsning – då blir det lite för mycket. Jag läste boken från början till slut men det måste man ju faktiskt inte göra utan man kan kolla frågor under en speciell avdelning eller blanda friskt.

Ta till exempel frågan ”Vilka är era bästa raggningstips?” Och delar av Livs svar:

”Om man verkligen vill ha ragg (speciellt om man är tjej, och vill ha killragg) så tror jag att det bästa är att 1) se glad ut 2) se snäll ut 3) se ännu gladare ut… Enligt min erfarenhet är det dåligt att ragga genom att säga något intelligent. Eller, det kan funka, men det går snabbare om man bara står någonstans och utstrålar enfaldig glädje.”

Eller som svar på en fråga om vad det kan ha att göra med att ”män älskar filmer om att bli ett med naturen”. Liv konstaterar bland annat:

”Killar är tokiga i att flytta ut på landet… - de vill vara ensamma och oberoende ute i spenaten… De vill vara bland barrträd. De vill ha bar överkropp. De vill elda.”

Det finns 277 sidor med frågor och svar så du har många fler att se fram emot om du läser boken!

/ Lotta

Livs och Carolines pod heter ”En varg söker sin pod”

"Timme noll" av Lotta Lundberg

Ibland får man äntligen tag i den där boken man har väntat på att få läsa. Så var det med Lotta Lundbergs ”Timme noll”. Jag hörde henne själv läsa och berätta om boken som hon har fått Sveriges Radios romanpris 2015 för. Så jag var förstås förväntansfull när jag väl började läsa. Men ibland passar inte läsare och författare ihop. Bokens idé tycker jag fortfarande låter intressant. Lotta Lundberg låter oss följa tre olika kvinnor vid olika tider, 40-talets krigsslut i Berlin och 80-talet samt 00-talet. Kvinnor i olika åldrar och vid olika faser i livet. Perioder som för alla tre är ”timme noll”. ”Timme noll” är prisbelönad och recensionerna lovordar boken. Lotta Lundbergs sätt att skriva och berätta var alltför modernistiskt för mig (utan att ha fog för att kalla stilen modernistisk!). Den är löst sammanflätad och mycket lämnas åt läsaren att fylla i. Jag gillar berättande med trovärdiga gestaltningar, miljöskildringar och intressant intrig som håller nyfikenheten uppe. Så ”Timme noll” var inte min ”cup of tea”. Så är det ibland. Det är det som är spännande med litteratur och läsning och egentligen alla konstarter!

/ Carina

"Lång väg hem" av Eva Dolan

"Lång väg hem" är en deckare som utspelar sig i Peterborough, en förort norr om London, med många problem som arbetslöshet, utanförskap och konflikter mellan olika etniska grupper. Boken börjar med att en man hittas död i ett nerbränt trädgårdsskjul. Dörren är låst utifrån och det ser ut som om någon medvetet tagit livet av honom.

Det finns tecken på att mannen bott ett bra tag i skjulet. Men paret som äger tomten som skjulet stod på, säger sig inte veta om att någon bosatt sig där. Så småningom identifieras mannen som en estnisk migrant som kommit till England för att arbeta. Fallet hamnar hos hatbrottsenheten inom polisen, eftersom man tror att det finns rasistiska motiv bakom mordet. Där arbetar bland annat kommissarie Zigic, och hans assistent Ferreira, som får i uppdrag att leda utredningen. Från början arbetar man brett, man misstänker paret som äger tomten som skjulet stod på, liksom en man som nyligen släppts från en fängelsestraff dömd för ett rasistiskt dåd. Det visar sig också att den döde mannen hade kopplingar till personer som man tror sysslar med människohandel.

"Lång väg hem" är en mörk men förmodligen ganska trovärdig skildring av ett samhälle som är verklighet i många länder idag, men oftast osynligt för de flesta av oss - ett samhälle där en människas liv inte är värt någonting. Det handlar om hur gästarbetare behandlas och får slita hårt för dålig betalning, och helt utan rättigheter. Det handlar om trafficking, där unga kvinnor arbetar under slavliknande förhållanden och tvingas utföra alla möjliga sorters tjänster.

Polisarbetet skildras nog ganska realistiskt, inte särskilt glamoröst eller spännande utan snarare som hårt arbete, mycket pappersarbete och spaning - ibland utan resultat. Det är inte så mycket action, däremot är det en ganska tuff och rå tillvaro som skildras, i det avseendet att sådan är verkligheten för vissa människor. Historien är spännande med många vändningar, och det är inte lätt att lista ut slutet.

Detta är första boken i en planerad serie om poliserna i Peterborough, och brittiska Eva Dolans debut som deckarförfattare.

/Åsa

”S” av J.J. Abrams och Doug Dorst

Författaren Doug Dorst må ha skrivit huvuddelen av "S", men idén till boken kom från innovatören J.J. Abrams. Det var också Abrams som stod för de mest fängslande idéerna i "Lost", den banbrytande tv-serien han skapade tillsammans med manusförfattaren Damon Lindelof, som delar hans kärlek till mysterier. Abrams lämnade serien i Lindelofs händer efter första säsongen för att ägna sig åt att skapa film och har nu fått äran att ge nytt liv åt den klassiska filmserien "Star Wars", som i Abrams händer återigen ska skina med nya fantasifulla idéer. Trots sitt arbete med den mest inkomstbringande franchisen genom tiderna har Abrams hittat tid över till att skapa den här experimentella romanen, som Svenska Dagbladets Alexandra Borg kallar "verkligt nytänkande". Till formen är boken onekligen säregen, men det påfallande originella är inte bara dess förpackning i en mystisk papplåda full av material man ska läsa parallellt med boken. Även i bokens berättande innehåll finns nytänkande, för Abrams och Dorst är briljanta berättare som bländar med okonventionell dramaturgi. De vet också att en berättelses själ är dess karaktärer, och de får oss verkligen att bry oss om bokens huvudpersoner. Men det mest unika med boken är ändå tveklöst dess strukturella uppbyggnad. För egentligen rör det sig om två berättelser, en roman inuti en roman. Boken ser ut som en gammal biblioteksbok och har även biblioteksstämplar som ger ledtrådar man behöver då man försöker nysta upp mysteriet. Biblioteksboken har titeln "The Ship of Theseus" och är skriven av en mytomspunnen författare vid namn V.M. Straka. I bokens marginaler finns anteckningar skrivna av en ung man och kvinna, Eric och Jennifer, som är besatta av författaren och hans mystiska försvinnande. De lånar om vartannat boken och blir – rörande nog – kära i varandra genom att läsa varandras anteckningar i marginalerna. En unik korrespondens dem emellan växer sålunda fram.

Man kan läsa den här förunderliga boken på två sätt. Antingen läser man den tryckta texten med huvudberättelsen först och går sedan tillbaka och läser det som skrivits för hand i marginalerna, eller så läser man de handskrivna tolkningarna av texten och den växande korrespondensen parallellt med Strakas roman. Jag växlade mellan alternativen, läste först ett kapitel, hoppade sedan tillbaka för att läsa de handskrivna kommentarerna av Eric och Jennifer. Om berättelsen vi tar del av i "The Ship of Theseus" är ett kärleksbrev till den tryckta boken, är berättelsen som växer fram i dess marginaler, då collegestudenterna Jennifer och Eric börjar lära känna varandra, ett kärleksbrev till marginalia. Medan vi läser Strakas bok tillsammans med dem frågar vi oss om det vi vet om en boks författare påverkar hur vi upplever berättelsen författaren försöker få oss att leva oss in i. Jennifer och Eric har teorier inte bara om författarens mystiska försvinnande, utan även om vem Straka egentligen är. Är bokens översättare och Straka i själva verket samma person? Hur mycket av det vi vet om Straka är i så fall påhittat, något översättaren gjort för att skapa en personkult kring författaren för att kunna vara ifred efter att författaren "försvunnit"? "The Ship of Theseus" är en roman om identitet, vad vår identitet består av, vilka beståndsdelar av en personlighet som kan tas bort innan personen ifråga slutar vara det vi tror att han eller hon är. Sökandet efter Strakas identitet kretsar kring samma spännande filosofiska fråga om identitet.

I romanens förord får vi av dess översättare veta att Straka försvunnit under mystiska omständigheter. Mystik finns överallt i den här boken, från dess komposition till dess karaktärer, och taget tillsammans blir det tydligt att romanen har långt mer att erbjuda än bara sin yttre presentation, att den har mer känsla än yta. För i slutändan är det en bok som växt fram av, och kretsar kring, passion. Dess berättelser handlar om ett passionerat sökande efter sanning. Men för att en bok ska stå sig genom tiderna behöver den – förutom karaktärer vi kan sympatisera med och känna själslig släktskap till – en handling som är spännande även om man bara gör en kort summering av den. "The Ship of Theseus" är en sådan berättelse, och här är min korta summering av den: En man som lider av minnesförlust anländer i en stad han inte vet namnet på. Han är våt, som om han nyligen kommit upp ur havet. Det enda han bär med sig är en samling papper han har i sin rockficka, markerade med ett "S" i fin snirklad stil. Han går in i ett värdshus där han möter en hemlighetsfull kvinna, men han blir överfallen av någon han tycker sig känna igen. Medvetslös förs han sedan till en båt som har nitton sjömän vars munnar är igensydda. När mannen når land nästa gång har flera år gått och han dras nu in i en politisk konflikt, hamnar i en demonstration mot en vapenexportör. Åter tillbaka på båten färdas han sedan till platser som ter sig övernaturliga och upplever märkliga sammanträffanden och kusliga händelser, och hela tiden tänker han på kvinnan i värdshuset som verkade ha svaren på allt.

Under resans gång frågar sig den namnlöse huvudpersonen om han någonsin kommer få minnet tillbaka och svar på vem han är, eller om han bara kan vara den han blivit. Huvudpersonens minnesförlust är ett viktigt element i handlingen, då romanens centrala tema om vad eller vem som skapar vår identitet blir mer än bara hypotetiska frågor då huvudpersonen måste lita på vad andra säger att han är för att kunna hitta sig själv. Berättelsen är drömlik, full av svårtydda symboler men som man inte behöver dechiffrera för att man ska uppskatta handlingen. Eric och Jennifer vill dock lösa alla bokens gåtor och tror sig kunna göra det genom att ta reda på så mycket som möjligt om dess författare. Men i deras efterforskningar kommer oväntade sanningar fram, inte bara om Straka, utan även om romanens översättare. Det här är en bok som kräver en hel del av sin läsare, men det är också en bok som sprakar av fantasi och det är en njutning att ta del av berättelsen och alla teorier kring dess mysterier.

/Johan

De sju försvurna av Mark Frost

Twin Peaks. Två ord som kan sätta igång en hel generations känslor. En TV-serie som många av oss älskade med en nästan religiös frenesi, och som en del fortfarande får rysningar av. Ni vet den där scenen där Bob kryper över soffan? Håhåjaja, vilken mardröm.
 Nu för tiden är det en känslomässig berg- och dalbana att vara Twin Peaks nörd. Ena dagen så får vi beskedet att serien ska återuppstå nästa år (vilket Åsa skriver om här), och i nästa sekund så drar David Lynch sig ur och nu vet ingen hur det blir.
Nåväl, i väntan på besked så hämtar jag upp boken De Sju Försvurna av Mark Frost från magasinet. Mark Frost som tillsammans med Lynch skrev manus och regisserade Twin Peaks. Boken kom ut på svenska 1996, och är nu för tiden rätt så svår att få tag på. Förutom på biblioteket, så klart!
De Sju Försvurna är en härligt fartfylld historia, ett viktorianskt lyckopiller fyllt med spänning, skräck och en del skratt. Vår hjälte är ingen mindre än den begynnande författaren Arthur Conan Doyle, som dras in i en kamp mot ett hemligt sällskap med sju försvurna medlemmar. Det blir en kamp mot ondskan, och kapplöpning mot klockan för att rädda världen. Till sin hjälp har Doyle den mystiske Jack Sparks, en man med många talanger och hemligheter. Inte helt olik en viss Mr Sherlock Holmes… Snart så rusar berättelsen genom dimmiga, gaslampsupplysta gator i London och ut på den engelska landsbygden med sina mörka stora herrgårdar. Och minsann om vi inte även blir instängda under British Museum med en grupp väldigt otrevliga varelser.
Det här är så spännande, pladdrigt, lite otäckt, roligt och alldeles alldeles underbart! Den svenska översättningen är hysteriskt kul, vissa av de viktorianska svordomarna osar en berusad Kapten Haddock lång väg och får mig att fnissa hejdlöst. För oss film- och boknördar så är det bara drömmigt med alla referenser till höger och vänster. Håll särskild utkik efter en viss Bram Stoker och hans historia i andra hälften av boken…
De Sju Försvurna är riktigt bra, och faktiskt något av ett måste för alla som gillar historiska spänningsromaner med en dos av övernaturlighet. Och jag menar, vem gör inte det? För övrigt är slutet på den här boken värt ett helt inlägg i sig, helt fantastiskt roligt uttänkt av Frost.

/ Malin

"Denna dagen, ett liv" om Astrid Lindgren

Sällan har jag läst en biografi så engagerat och intresserat som denna gång. Biografin om Astrid Lindgren ”Denna dagen, ett liv” av Jens Andersen är helt enkelt väldigt bra. Ett ”måste” för alla med intresse för svensk litteratur. Jens Andersen följer i stort Astrid Lindgrens liv kronologiskt med barndom, ungdom och senare vuxenlivet. Kärlek, vänskap, föräldraskap och konstnärsskap inget lämnas åt slumpen. Jens Andersen lyckas verkligen att få Astrid Lindgren att träda fram som människa. Hon var engagerad i barn, ensamstående mödrar, politik, litteratur, samhället och mycket mycket mer. Hon arbetade jämt – en idog smålänning helt enkelt. Familjen var central i livet. Lika central som hennes konstnärskap. Det var när hon skrev som hon kände verklig frid och glädje. Jens Andersen har haft tillgång till hela Astrid Lindgrens efterlämnade arkiv som finns på Kungliga Biblioteket. Han har läst brev, dagböcker, stenogramblock, sett fotografier… och pusslat ihop denna levande och nära bild av Astrid. Jag är imponerad både av det väl genomförda arbetet och av Astrid Lindgren. Så engagerad, empatisk och rättrådig. Aldrig rädd för att säga ifrån eller tampas med makten. Finns Astrid Lindgrens like idag? Jag vet inte. Men det skulle nog behövas!

/ Carina  

Rosa Candida av Auður Ava Ólafsdóttir

Rosälskaren och trädgårdsentusiasten Lobbi är en ung man från Island med målet att ta sig till en klosterträdgård i södra Europa för att där återuppliva förfallna rosrabatter. Hans något överbeskyddade pappa samt funktionshindrade tvillingbror Josef finns alltid med i bakgrunden, så även minnet av hans bortgångna mor. Lobbi stod sin mamma väldigt nära, hon odlade på den karga isländska marken, bildade en lummig trädgård och gav därmed Lobbi sitt stora intresse för växter. När hon på sin födelsedag kör av vägen och omkommer förändras livet för såväl Lobbi som hans pappa. Men i Lobbis liv finns även Flora Sol, hans lilla dotter som han knappt har någon relation till alls. Ändå finns hon samt barnets moder Anna i hans tankar dag som natt. Anna har valt att uppfostra Flora Sol själv och har en distanserad relation till Lobbi.

Resan till klosterträdgården blir något brokig. En blindtarmsoperation och många timmar i bilen med sticklingar av åttabladsrosen Rosa candida, från moders trädgård, i bagaget. I den pittoreska byn umgås han sedan med Fader Tomas och arbetar från morgon till kväll i den övervxuna rosenträdgården. Hans tankar går som så ofta till Flora Sol och minnena av hans mamma gör sig påminda.

Men så hör Anna av sig. Hon behöver under en kort tid arbeta intensivt med sin uppsats och vill därför avlastas från dottern Flora Sol. Lobbi tar emot dem i sitt boende och tvingas in i rollen som familjefar, något han längtat efter. Vi följer hur han lär känna sitt lilla barn i takt med hennes utveckling, en mycket fin far- och dotterskildring enligt mitt tycke där Lobbi föriktigt provar sig fram som pappa med stor osäkerhet. Nu kanske Anna, Lobbi och Flora Sol kan bli en familj trots allt?

Boken har fått ett stort genomslag genom hela Europa och framförallt i Frankrike där den valdes till årets bästa roman av bokhandlarna. Om du vill njuta av en stillsam kärleks-och familjeskildring med vackra miljöbilder från såväl Island som sydeuropa där rosor och växtlighet spelar en stor roll, läs Rosa Candida.

/Sara

Den sista goda människan

Ja, så lyder titeln på den första spänningsromanen (2011) som danska författarduon Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich skrivit under pseudonymen A.J. Kazinski. Och här är det inte som brukligt jakten på en mördare som står i centrum (fast jo, indirekt är det ju det…) utan istället jakten på goda människor. För de står i begrepp att dö – någon vill utplåna de 36 verkligt goda människorna på jorden, som enligt en judisk myt krävs för att balansera upp ondskan på jorden. Och 34 har redan dött visar det sig, när en polis i Venedig, som tagit uppdraget att hitta kopplingar mellan morden så seriöst att han blir avstängd, kontaktar Niels Bentzon vid Köpenhamnspolisen, där han tror att nästa mord kan stå i begrepp att ske. Och Niels får i uppdrag att försöka finna goda människor i området, för att varna dem – men vem är egentligen god? De tidigare trettiofyra offren har varit barnläkare, hjälparbetare, forskare, människorättsaktivister etc. så det är där han får börja nysta, och utan att säga för mycket eller skrämmas. Dessutom har det på dessa goda människors ryggar synts en inbränd/tatuerad symbol bestående av siffror, som tycks ha plågat offren ordentligt. Och när Niels vägar korsas med astrofysikern Hannah Lund, som ser ett mönster i detta, och finner än mer mönster och samband än de sett tidigare när hon börjar rota i det, ja då är jakten i gång. Mot klockan, och efter offren. För vem som står bakom klarnar först alldeles i slutet.

Det är en rafflande och lite ovanligt thriller som de fått ihop, herrarna Kazinski. Visst påminner det i viss mån om Dan Browns verk med mycket action, terrorism, religion, vetenskap, siffersystem, och en liten smula kärlek. Men det är inte därför jag uppskattar den, utan snarare för dess lite andliga, existentiella vinkling. Visst finns det en och annan vag tråd som kunde bearbetats bättre. Men karaktärerna är lite ovanliga, men ändå trovärdiga, och man känner att man kommer dem nära. Och därför ser jag verkligen fram emot att läsa uppföljaren om Niels Bentzon som kom ut i höstas; ”Sömnen och döden”. Den lär röra sig kring den kungliga baletten i Köpenhamn – en sluten sektliknande värld med stenhård konkurrens, där alla verkar ha något att dölja. Spännande!

/Tuija

Böcker att återvända till!

Jag vet inte hur ni har det, men jag har ett gäng med böcker hemma som jag återvänder till om och om igen. Då tänker kanske ni att det skulle vara tjusiga fotoböcker eller inspirerande naturböcker som man kan sjunka ner gång på gång. Jo, sådana har jag med, men det jag menar nu är något annat. Lite som en snuttefilt, fast i bokform! En trygghetskram mellan två pärmar, om man så vill. För mig så kan det vara när hjärnan har gått på högvarv ett tag, eller om jag är lite chockad efter en riktigt mäktig bokupplevelse. Kanske har jag för många böcker att välja på, blir lite läsförlamad. Då kan jag känna ett behov efter att träffa karaktärer jag älskar, eller att bara kunna rinna mellan sidorna till ett slut jag redan känner.
En sådan bokserie är böckerna om Alexia Tarabotti av Gail Carriger, eller Parasollprotektoratet. Det finns än så länge tre böcker översatta till svenska: Själlös, Chanslös och Hemlös. Jag läser dem på engelska, och då finns ytterligare två delar i serien. Vi befinner oss i 1800-talets slut, i London, där Drottning Victoria styr med järnhand. I en värld där det övernaturliga lever sida vid sida med oss vanliga dödliga människor. Det är varulvar, vampyrer, spöken och andra väsen som rör sig i skuggorna och i ljuset på Londons gator. Mitt i allt finns Alexia Tarabotti, en högklassdam som med sina 25 år på jorden anses vara något av en gammal ungmö. Till på köpet är hon frispråkig och vet sitt värde. Så hon sitter där på sitt glasberg. Men det speciella med Alexia är att hon inte har någon själ. Något som är både en tillgång och en nackdel. Alexias förmåga gör att hon kan neutralisera alla som är övernaturliga genom att helt enkelt röra vid dem. Det kommer väl till pass när en vampyr försöker tugga på ens hals, ett litet men bestämt tryck på vampyrens axel och vips så försvinner huggtänderna och den övermänskliga styrkan. Men bara så länge kroppskontakten bibehålls.
Det här är underbara böcker! Steampunk, otäcka varelser, tedrickande i de mest farliga situationer, en massa kärlek, humor och fina miljöer. Det är också lite löjligt mellan varven, med det är helt förlåtet! Fast samtidigt är det smarta böcker som tar upp så många fler ämnen än just övernaturliga varelser och hokus pokus. Jag har läst de här böckerna så många gånger att jag tappat räkningen. Och då är jag inte typen som brukar syssla med omläsningar. Men de här böckerna, de lägger sig som ett mjukt fluff runt mitt hjärta, och jag fnissar med när Alexia smäller av sina drypande kommentarer och biter lite på naglarna när varulvarna jagar genom London.
Jag tog mig ett varv bland bokhyllorna hemma för att kolla vilka andra böcker jag gärna återvänder till. Och jag ser på de skavda och slitna ryggarna att Sagan om Ringen samt Harry Potter är bokkramar för mig. Tydligen finner jag ro i de mest fantasifulla av världar. Det känns fint, tycker jag.

/ Malin

Ruth Rendell 1930 - 2015

Foto: Tim Duncan, via
Wikimedia commons

Den brittiska deckarförfattaren Ruth Rendell gick bort i lördags, efter en stroke i januari som hon aldrig riktigt återhämtade sig ifrån. Hon har länge varit en av mina favoriter bland de många läsvärda brittiska deckarförfattarna.

Rendell debuterade 1964 med ”From Doon with Death” (utkom på svenska 1965 med titeln ”Vem var Doon?”), som är första boken om Kommissarie Wexford. Hon skrev sedan sammanlagt 24 deckare med honom i huvudrollen, och ytterligare ett femtiotal fristående deckare, romaner och noveller, varav vissa under pseudonymen Barbara Vine. Om anledningen till att hon valde att skriva under annat namn har hon själv sagt: “Vine was a bit more serious, a bit more searching, analytical perhaps”.

Ruth Rendell tilldelades många priser för kriminallitteratur, bland annat Edgar Allan Poe Award och Gold Dagger. Hon var en privat och tillbakadragen person, som inte var så förtjust i intervjuer. När hon i en radiointervju fick frågan om hur hon skriver sina berättelser, var hennes svar helt enkelt: “Oh they just come to me.” Och när hon i samma intervju fick frågan om vad som driver henne att skriva, svarade hon: “I like to sit at a desk and type.”

Jag har läst många av hennes deckare och den som gjort starkast intryck på mig är nog faktiskt den allra första jag läste, ”Stenarna skola ropa” (”A Judgement in Stone”, 1977). Jag kan fortfarande minnas hur boken såg ut, det var en gammal pocketutgåva som tillhörde min mamma, och som jag nog egentligen skulle varit lite äldre för att läsa och förstå fullt ut. Av första meningen inser man varför jag ändå envisades med att fortsätta läsa... "Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva". Boken utkom lämpligt nog i ny snygg pocketutgåva i januari i år, den ingår i senaste temakvaretten från Albert Bonniers pocketklassiker, tillsammans med ytterligare tre moderna deckarklassiker. I höst utkommer ”Dark Corners”, som blev Ruth Rendells sista bok.

/Åsa