Under huden på Bokstuganredaktionen

Idag har jag bestämt mig för att avslöja mina djupaste bokbekännelser. Må det bära eller brista.

Senast lästa: Osynliga händer av Stig Sæterbakken
Senast lånade bok: Eldar och is av Birgitta Stenberg
Senast fådda bok: Leklust av Juli Zeh
Favoritbibliotek: Självklart Karlskrona stadsbibliotek, men utan Torsås folkbibliotek hade jag antagligen gått under jorden som tonåring…
Antal lånekort: 7 st. Har som ambitition att samla på mig som många som möjligt under min levnadstid, något måste man ju samla på...
Använder som bokmärke: Kvitton då jag inte hittar mitt fina laminerade bokmärke med rådjur på, en gåva från och av min kära kollega Johanna
Favoritmat/snack vid läsning: Popcorn, därav flåttiga sidor...
Favoritdryck vid läsning: Te, te och åter te.
Favoritställe att läsa på: I soffan tillsammans med kattbarnen
Den här boken köper jag till en förälder: De ovanliga  och De ovanliga 2 av Åke Mokvist till Pappa
Favoritgenre: Romaner med etik eller avvikelser som tema men även berättelser om eller av starka och vilda kvinnor.
Författarfavoriter: Erlend Loe, Jonas Karlsson, Anneli Jordahl, Ferdinand von Schirach, Charles Bukowski med flera...
Den tjockaste bok jag läst: Undviker tjocka romaner på grund av min rastlöshet men jag gissar att det faktiskt var Martina Lowdens Allt (627 sidor) men jag har tänkt ta mig an Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen på 742 sidor, en mycket, mycket regnig dag...
Den tunnaste bok jag läst: Maria och José av Erlend Loe (60 sidor)
Favoritljud när du läser: En eller två snarkande katter
Prenumererar på: DN helg
Mitt bästa bokminne: När jag var 13 år och läste Per Nilssons Ett annat sätt att vara ung och fann mig själv. Eller helgen då jag lånade Per Hagmans Cigarett/Pool/Volt av min bästa vän. Sträckläste och kände mig varm i bröstet av att ha hittat min dåvarande favoritförfattare som jag fortfarande kan återvända till och uppnå samma känsla av.
Senaste bokfyndet: Den röda soffan av Michèle Resbe
En bra bok att ge bort: Sommarboken av Tove Jansson, passar för såväl gammal som ung
Bokgenre som jag undviker: Deckare… och romaner som utspelar sig i 1800-talsmiljö. Har även svårt att begripa mig på fantasygenren.
Så här sorterar jag min bokhylla: Efter färg
Nästa bok jag ska läsa: Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer

/Sara

När börjar det riktiga livet?

När börjar det riktiga livet är en novellsamling skriven av Fredrik Lindström (känd språkvetare, programledare m.m.) med korta lättlästa noveller som fångar aktuella fenomen som nog de flesta av oss känner igen. Man skulle kunna säga att den handlar om så kallade i-landsproblem, som man brukar kalla det när det egentligen gäller petitesser. Här handlar det till exempel om barn som har för många gosedjur, om killar som köper båt bara för att hitta en tjej, om man ska bjuda de polska hantverkarna på kaffe eller inte, vad skillnaden är på kvalitetstid och vanlig tid och andra bekymmer. Det finns dock undantag, en novell är alldeles underbar och handlar om en 80-årig dam som bestämmer sig för att ålderdomen inte bara behöver vara korsord och mata duvorna...

/Åsa

Blåbärsmaskinen - en biografi om Stig "Slas" Claesson

Det har kommit många böcker av barn till kända föräldrar där de gör upp med den idealiserade bilden av föräldern. Blåbärsmaskinen är Nils Claessons porträtt av författaren och konstnären Stig ”Slas” Claesson. När Slas gick bort för några år sedan var det många som sörjde och man talade om honom med värme och beundran. Nils Claesson tröttnade på den bilden av sin far. Den Stig han levde med var en svekfull, mansgrisig och egocentrisk  alkoholist. För så är det ju en människa har flera sidor. Stig Claessons sämre sidor kom fram när han var tillsammans med sin närmaste. Då föll han ner i alkohol- och tablettmissbruk, var elak mot sin fru, betedde sig svekfullt och oberäkneligt. Samtidigt är han den kreativa och självsäkra konstnären som rör sig bland Stockholms kulturpersonligheter. Oerhört disciplinerad i arbetet och produktiv som få. Boken är rapsodiskt skriven där minnesbilder  skrivs ner efterhand som de dyker upp. Fin återgivning av ett 1970-tal på Söder i Stockholm med frigörelsekamp för kvinnor och andra tidstypiska detaljer. Här finns ändå en viss kronologi – Stig åldras och blir med åren allt mer märkt av alkoholism och sjukdom. Nils är vuxen och den som får ta hand om Stig.

/ Carina

Lantliga scener av Amos Oz

Amos Oz är en israelisk författare som skriver romaner för såväl vuxna som barn. Boken jag har valt att tipsa om är Lantliga Scener. Det är en roman som består av 8 noveller. Alla berättelser utspelar sig i den israeliska byn Tel Ilan, och varje berättelse utgår från någon av invånarna i denna by. Det är stor blandning på de olika novellerna. De handlar om väldigt skilda vardagshändelser. Till exempel handlar en om en man som bor hemma hos sin mor. Plötsligt dyker en främling upp och säger att de är släkt och är ute efter huset de bor i. En annan berättelse är om en ung tonårspojke som är förälskad i den dubbelt så gammal kvinna som jobbar på postkontoret.

Novellerna är på ett sätt väldigt lugna och harmoniska. De flesta novellsamlingar som jag läst är det alltid mycket som sker och berättelserna är alltid lite skruvade och det sker saker i ett högt tempo fort. Det gör det inte i denna roman. Amos skriver i ett lugnt tempo, där man som läsare blir inbjuden till att få en glimt i en persons liv. Den är lättsam och har ett lugn över berättelserna. Jag tycker att jag som läsare får någon slags ro när jag läser boken, den får mig att finna ett slags lugn.

Personerna i berättelsen söker efter något, de är på väg någonstans eller saknar något, men de vet inte riktigt vad det är, och det får vi som läsare inte heller veta. Utan vi får spekulera om det är det uppenbara de saknar, eller om det är något djupare än så.

Det är en vemodig bok där vi får följa karaktärernas längtan efter något som de desperat vill åt. Amos beskriver miljöerna väldigt bra, det är lätt att visualisera den israeliska byn. Han beskriver det detaljrikt, såväl miljöerna som karaktärernas känslor. En bra bok att läsa när man vill slappna av och inte tänka alltför mycket.

/Louise

Jane Eyre x 2

Charlotte Brontës klassiska roman Jane Eyre från 1847 har fått nytt liv genom ett seriealbum och en ny filmatisering. Historien om den unga föräldralösa Jane Eyre är nog välkänd vid det här laget. Efter föräldrarnas tidiga död uppfostras hon hos sin elaka moster och de ännu elakare kusinerna. Efter ett antal hårda år på internatskolan Lowood kommer hon som guvernant till Thornfield Hall där hon ska undervisa lilla Adéle, skyddsling till den mystiske Mr Rochester. Kusliga saker händer i det stora huset, och snart uppstår också en attraktion mellan Jane och hennes arbetsgivare.

Seriealbumet Jane Eyre är ritat av John M. Burns och ingår i förlaget Argassos utgivning av "Klassiska seriealbum". Bland övriga titlar i serien finns Frankenstein och MacBeth. Texten följer originalet väl, men ibland upplever jag dialogen som lite stel och onaturlig i förhållande till bilderna, som är mycket stämningsfulla och känslosamma. Kanske hade texten behövt en bearbetning, eller så är det i översättningen glappet har uppstått...

I filmen Jane Eyre som kom förra året spelas Jane Eyre av Mia Wasikowska (från Alice i underlandet) och Mr Rochester spelas av Michael Fassbender (från bl.a. Fish Tank och Inglorious Basterds). Boken har ju blivit både film och teveserie ett antal gånger, men den här versionen är faktiskt den bästa jag har sett. Fotot är vackert och dramatiskt, miljöerna är karga hedar och ödsliga herrgårdar. Huvudrollsinnehavarna är perfekta för de karaktärer de gestaltar; den rättrådiga men samtidigt sköra Jane, och den kantiga men passionerade Mr Rochester... Se den, och ha näsdukarna redo...

/Åsa

Rosa - den farligaste färgen av dem alla

I Fanny Ambjörnssons bok från 2011, Rosa - den farliga färgen, får man som läsare ta del av den omstridda och ibland kontroversiella färgen rosa och dess betydelse för såväl ung som gammal, kvinna som man. I bokens inledning får vi följa nyblivna föräldrars tankar kring färgen rosa då det gäller att klä sina små döttrar - eller för den delen pojkar. Det framkommer bland annat att en del av föräldrarna anser att rosa står för en omedvetenhet, det vill säga, klär man sin dotter i rosa står man utanför genusdiskussionen. Rosa står för något förlegat och gammalmodigt säger någon av de intervjuade och erkänner även att många av de presenter som den nyfödda dottern har fått, från just äldre familjemedlemmar, göms undan. Alla föräldrar som blir intervjuade hävdar att de är intresserade av och givetvis för jämställdhet ändå uppenbarar sig skräckexempel där en pappa hellre väljer att klä av sitt barn naken för en fotografering på dagis än att låta flickan visa sig i blåa byxor - trots att bilden sedan blir i svartvitt, vilket säger mycket om normen pojkar ska ha blått och flickor rosa. I kapitel två fokuserar Ambjörnsson istället på barnens åsikter och det traditionella flickrummet. Här ser man en splittring av flickor som dels infinner sig i den "rosa gemenskapen" och de som vill bryta sig fria och "inte vara som alla andra". Hon delger oss även pojkars erkännande om att rosa var deras favoritfärg tills de började på dagis och därmed inte ville riskera att bli retade och annorlunda.

Men min "favoritdjupdykning" i den här totalanalysen av rosa är delen om den "moderna mannen" och dennes rosa herrskjorta. Det ter sig nämligen så att när en kvinna bär ett klädesplagg i rosa uppfattas hon ofta som billig, dum och omedveten medan mannen ses som spännande, nytänkande och modern, men så finns ju även risken att tolkas som fjollig och homosexuell... Ambjörnsson kopplar det till vilken typ av social miljö mannen befinner sig i - på Östermalm och på golfbanan ses den rosa herrskjortan exempelvis som ett modernt grepp. Men det får inte riskera att gå till överdrift! En av de intervjuade männen berättar till exempel om rädslan att misslyckas på en arbetsintervju på grund av en för rosa klädsel.

Så, så, så, nu får jag faktiskt ta och lugna ner mig. För visst rör ämnet upp mycket känslor. Läs och bli förbannad.

/Sara

Men fatta då!

Femton år efter att mina egna barn var tonåringar började jag läsa Men fatta då! Tonåringar i familjen. Boken är skriven av den välkände familjeterapeuten Jesper Juul. Författaren har tidigare skrivit ett antal böcker om familjerelationer bland annat Ditt kompetenta barn, Din kompetenta familj och Bomusföräldrar.
Den första delen av boken innehåller material från ett veckoslut då tio tonårsfamiljer med vanliga konflikter och problem samlades och fick en timmes rådgivande samtal med de andra familjerna som åhörare.
I mellandelen svarar författaren på brev från föräldrar. Frågorna varierar mellan skolk, alkohol, tomma kylskåp och hemmet som ett hotell.
Boken avslutas med att Juul arbetar med tio familjer som har olika problem att brottas med såsom gräl och konflikter, skolproblem, brist på tillit samt datorspel med mera.
Författaren talar mycket om hur föräldrarollen förändras då barnet blir tonåring och om hur rollen som uppfostrare förändras till en roll som coach och sparringpartner. Juul tar tonåringens parti.
Fastän det var länge sedan jag brottades med liknande problem kände jag igen mycket. En intressant bok som säkert kan stärka och hjälpa många föräldrar med tonårsbarn.
/Katarina

Nyinköpt pocket

Augustpristagare, romaner nu är aktuella som filmer och en och en annan klassiker med svärtade blad. Bland våra nya fina pocketböcker finner vi titlar såsom Mullvaden av John Le Carré, som Tomas Alfredsson förvandlat till filmen Tinker, tailor, soldier, spy - där varje klipp är likt ett utsökt fotografi, samt Marianne Fredrikssons Simon och ekarna som även den har nyaktualiserats genom en filmatisering av Lisa Ohlin. Andra ombloggade och hyllade romaner såsom Marie Hermansons Himmelsdalen, Tom Rachmans De imperfekta, Tomas Bannerheds Korparna och Att ringa Clara av Anna Schulze finns nu att låna som pocket på Stadsbiblioteket. Själv kommer jag inte att kunna motstå Karin Boyes Kris om tro och sexualitet i en nyupplaga med sidor svarta som synden...

Ikväll är det återigen dags för Café Bokstugan, med start 18.00 i stadsbibliotekets hörsal. Jag har hört det ryktas om rekord i antal boktips! Fri entré, ingen föranmälan. Varmt välkomna!

/Sara

Sommaren utan män av Siri Hustvedt

Inledningen till Siri Hustvedts Sommaren utan män är ganska slående. Kanske inte riktigt på samma nivå som ”Äntligen stod prästen i predikstolen” och liknande klassiker, men den väcker onekligen ett visst intresse hos läsaren.

”En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus.”

Den som blir galen är Mia, en medelålders kvinna som undervisar i litteratur på universitetet och skriver poesi. Och det som hänt är att hennes make sedan 30 år tillbaka, Boris, en dag berättar för henne att han vill ta en paus i deras äktenskap. Pausen visar sig vara fransyska, 20 år yngre än Mia och har dessutom långt blankt hår. Mia får ett sammanbrott och blir inlagt på psyket. När hon skrivs ut , tar hon ledigt från sitt arbete på universitetet och reser till sin hemstad, där hon ska undervisa en grupp unga tjejer i skrivande.

I staden finns också hennes gamla mamma och hennes väninnor på servicehemmet. Mia börjar umgås med de gamla damerna som alla är mellan 90 och 100, och deltar även i deras bokcirkel, och får höra mycket om deras långa liv. Samtidigt arbetar hon med tjejgruppen som hon undervisar, och det visar sig finnas en del spänningar och konflikter i gruppen som Mia får ta tag i. I kontakten med både de unga och äldre kvinnorna, som alla befinner sig i olika skeden i livet, får Mia många nya insikter både om sig själv och om andra kvinnors livsvillkor. Till slut blir hon också stark nog att kunna hantera sitt eget liv och krisen i sitt äktenskap.

Bokens tema kan dels sägas vara kvinnliga relationer, men det handlar också mycket om vad som är manligt och kvinnligt och om könsroller. Siri Hustvedt har en speciell stil, hon skriver med både humor och allvar. Och det märks att hon är allmänbildad framförallt inom litteratur- och idéhistoria. Hennes böcker är alltid fulla av utvikningar, resonemang och hänvisningar till litterära verk. Och hon kan både citera poeter och vetenskapsmän likaväl som Hollywoodstjärnor. Och det blir ganska roligt, för samtidigt som hon berättar historien om Mia och de andra kvinnorna, så sätter hon också in historien i ett större sammanhang, i ett mer allmängiltigt resonemang. En trevlig och ganska lättläst bok, men ändå inte banal och med ett visst allvar i botten. Jag har tyckt väldigt mycket om alla Siri Hustvedts böcker.

/Åsa

Nödvärn av Ferdinand von Schirach

Ett basebollträ, en kniv, en nystruken skjorta och två dödsfall på en järnvägsstation. En undersökningsdomare med lusekofta och lågt blodtryck som ständigt fryser och är på dåligt humör. En inblick i det tyska rättssystemets vardag bland kylskåpslappar och linoleumgolv.
Sen mannen vars namn vi aldrig får veta. Och allt detta på 26 sidor, lagom till eftermiddagskaffet.

Ferdinand von Schirach är försvarsadvokat och författare. Nödvärn ingår i novellsamlingen "Brott" från 2009.

/BG