To my Love av Karin Aspenström

Mitt nittiotal. Fullt det var av skolångest, Kurt Cobain, flanellskjortor, mörkblå dufflar, grunge och den där märkliga balansgången mellan att fortfarande vara ett barn med ändå se vuxenlivet där runt knuten. Hur man står där med en fot i varje läger, och aldrig ser man vilken väg som man borde ha tagit. Och så var det fullt av känslor och kärlek. Kanske framförallt kärleken till musiken och till de där för evigt dödscoola musikkillarna. De som luktade tobak och svett, och som gav mig ett gitarrplektrum och sin dödskallering. Som smög ner sin favoritskiva med Pearl Jam i min väska, där de bästa låtarna var markerade med ett svart och sotigt litet hjärta. Och som jag önskade att jag fick vara med i bandet, istället för att stå där bredvid, nedanför scenen och tindra med ögonen! Men ack, toner lärde jag mig aldrig, det var orden som blev min vapendragare istället. Fast det förstod jag inte förrän långt senare.

Så varför har jag nu i några dagar hängt i mitt nittiotal? Jo, tack vare den här bra boken, To My Love av Karin Aspenström! För här är det mitten av just nittiotalet, Sverige har precis gått med i EU, Kurt Cobain är död och världen snurrar hejdlöst. Och för nittonåriga Josefin är drömmen om England och musiken större än allt annat. Det finns inget för henne här, bara elände och den tristaste av vardagar. Hon sticker, på vinst och förlust, till London. För att jobba, för att leva. För att äntligen få uppleva kärleken. Med sig får hon Love, han som alltid funnits vid hennes sida, han som alltid har förstått. Josefin och Love, de två bästa vännerna. Fast för Love så är Josefin också något annat. På avstånd men ändå så nära, så älskar han henne med all den kraft en nittonåring kan uppbringa. I smyg, i hemlighet. Men Love tänker att om han bara är med Josefin, så kommer hon så småningom se honom för den han är. Så, mot London! Väl där så är det glamorösa livet långt borta. Både Josefin och Love får rätt så skitiga jobb och delar rum med råttorna i en blåsig och smutsig lägenhet. Men plötsligt står han en dag där. Baz, den mystiske och i Josefins ögon överjordiskt vackre musikern. Men en lika mystisk och svävande syster i Lorelai, vars namn nästan minner om alla de gåtor hon bär inom sig. Josefin dras snabbt in i syskonens destruktiva värld av musik, wannabes, groupies, knark och sena nätter. Love, han blir lämnad ensam kvar, trots att han gör försök att se efter Josefin. En dag ringer hon inte mer.
Snart så har sjutton år gått, och Love hittar en dag ett gammalt blandband i källaren. Ni vet, de där man lade ner otaliga timmar på att få precis rätt. Ett sådant band var den största skatt man kunde ge någon, och den ultimata kärleksförklaringen. Bandet som Love hittar den här varma sommardagen har Josefin gjort till honom, To My Love. Minnena sköljer över honom, och precis där och då bestämmer han sig för att ta reda på vad Josefin tog vägen. Vad hände egentligen där på andra sidan havet? Färden går till England igen, men snart förstår Love att pusslet han försöker lägga kan få förödande konsekvenser…

Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Inte bara av de nostalgiska känslorna den väcker i mig. Utan även för att den är välskriven, ömsint, hård, mjuk och spännande. Skir men ändå stenhård. Nästan precis så som det är att vara en ung vuxen människa, där allt sker utanpå en fastän man inget annat vill än att hålla det inom sig. När jag läst klart så sitter jag och ser en stund ut i rummet och tänker på Josefin och Love. Men framförallt tänker jag på Josefin, och den tjej som en gång var jag. Och de drömmar som jag och Josefin delade, om de luftslott vi byggde. Och vad glad jag är över att den här boken lät mig återvända till mitt nittiotal. Så här på andra sidan, som en vuxen kvinna med andra drömmar och andra luftslott. Men alltid med den vilda musiken inombords.

/ Malin