Ole dole av M.J. Arlidge

I boken Ole Dole möter vi ett ungt par som bestämmer sig för att lifta hem efter en utekväll. En bil stannar i den kalla natten och plockar upp de båda, föraren bjuder dem på en kopp varmt the och ett leende. Amy och Sam hoppar därför glatt in i den väntande bilen. Det blir ett beslut som visar sig vara ödesstiget, då de några timmar senare vaknar upp på golvet i en tom och kall simbassäng. Det finns ingen väg upp och ut, och mellan dem ligger en mobiltelefon och en pistol. Telefonen ringer och en röst ger Amy och Sam ett val. Det finns bara en kula i vapnet, och bara en av dem slipper levande därifrån; den som skjuter den andre… Vem överlever? Vem ger upp först? Den grymmaste katt och råtta leken tar så sin början.
Fallet blir en av flera likartade kidnappningar och i Southhampton sniffar snart media runt det som verkar bli en mardröm för den lokala poliskåren. I centrum står den ambitiösa kriminalkommissarien Helen Grace med en alltmer skenande situation, mördaren ligger alltid ett steg före, och Helen och hennes kollegor har svårt att hinna i kapp. Men så börjar försiktigt ett mönster utkristallisera sig, och nätet runt Helen dras sakta men säkert åt när den fruktansvärda sanningen långsamt går upp för henne.
Ole Dole är en spännande och rätt så otäck historia, med ett mardrömsscenario där offren måste välja mellan sina egna liv och andras. Men det känns ändå som jag har läst det här förut, det är en välbekant sång jag hör. Jag räknar rätt snart ut hur pusslet är lagt, och för mig så är en deckare som mest nagelbitande när jag får gissa hela vägen fram till sista sidan. Jag tycker att boken påminner en del om Sharon Boltons böcker, fast Arlidge gör det inte riktigt lika bra. Helen Grace är dock en fascinerande karaktär, och det är beskrivningen av just Grace som blir bokens räddning. Jag bryr mig om Helen och jag blir nyfiken nog på henne för att jag ska vilja läsa nästa bok i serien.
Ole Dole är en lovande debut, och jag hoppas ändå att även de andra böckerna i Helen Grace serien blir översatta, för jag kan mycket väl tänka mig att smyga runt i Southamptons ruffigaste kvarter igen. Och vissa av bokens partier, där vi får sitta på ett behörigt tryggt läsavstånd till de stackars själar som mördaren har i sitt våld, de är väldigt skickligt skrivna. Plötsligt kan jag känna det kalla kaklet i simbassängen, den råa kylan, hungern och vanmakten. Då är jag glad över att det trots allt bara är en bok.

/ Malin