Kolbarnet av Monica Kristensen

”Detta är en berättelse om folk som försvinner. Vilket är underligt med tanke på att de bor i ett så litet samhälle”.

Spänningsroman som utspelar sig på Svalbard mitt under polarnattens djupaste mörker? Alltså, mer än så behövs inte för att jag ska bli lite skogstokig och i stort sett rycka den här boken med mig hem direkt från tryckeriet.
Jag är otroligt svag för den arktiska miljön och vill helst läsa allt som kommer ut som utspelar sig där.
Femåriga Ella försvinner från förskolan Kolbarnet i Longyearbyen på Svalbard. Det är som sagt polarnatt, iskallt och ute längs husknutarna i gruvsamhället där smyger isbjörnarna omkring. Ingen vidare miljö för någon att vara vilse i, men framförallt inte en liten femåring. Polisen misstänker dock att Ellas pappa, Steinar, har hämtat dottern för att använda henne som spelbricka i kriget mellan honom och Ellas mamma. Rätt så snart visar det sig att det inte är riktigt så enkelt. Och temperaturen faller än mer, och timmarna går. Av Ella finns snart inte ens ett spår, då vinden vispar snön över de fotsteg som var en gång.
Vad är det egentligen som händer där ute, mitt bland allt det vita?
Kolbarnet är en lagom spännande deckare, och jag säger lagom spännande just för att den inte är mer än så. Men den här bokens styrka är den fantastiska miljön, och Kristensens skildringar av den.  
 Romanen utspelar sig under den tid då gruvnäringen var Longyearbyens huvudsakliga sysselsättning, de flesta av byns män arbetar i gruvan och rädslan för att larmet ska gå ligger djupt inrotat både i dem som försvinner in i gruvan men även hos dem som sitter hemma och väntar. Longyearbyen är ett ställe som verkligen lämpar sig för spänning, det lilla hårt knutna samhället där alla känner alla, den ständiga rädslan för kylan och för varandra.
För även om alla känner alla, så är det i regel en ytlig vänskap, då de flesta bara arbetar och bor på Svalbard under några få år innan de drar vidare.
Jag blev som ni förstår väldigt förtjust i författarens målande ord om byen och gruvan, jag kan riktigt känna den råa fukten som dryper längs gruvväggarna. Kristensen är själv polarforskare och har spenderat mycket tid på Svalbard, vilket märks i hennes sätt att berätta. Det är fascinerande att läsa om de olika skiftningarna mellan byborna, och hur de ständigt sneglar på varandra med misstänksamhet. Jag läser med glädje mer av Kristensen, även om jag kanske inte tycker att just spänningsmomenten är hennes starka sida, utan det är snarare i samspelet mellan människa och natur som boken får kraft. Det något visst med norrskenets kalla ljus och dess reflektioner över de snötäckta vidderna, det får läsaren i mig att bli lycklig varje gång jag får vistas där.

/ Malin