Skymningsflickan

Den senaste i raden av Katarina Wennstams samhällskritiska spänningsromaner är nog så bra, som vanligt – om än inte fullt ut lika vass som hennes förra, Skuggorna. Den hade ett lysande intelligent upplägg som denna inte riktigt når upp till, men denna, likväl som det mesta hon skriver, är högst angeläget och aktuellt. Och det riktigt läskiga med min läsning av denna hennes nya var att just när jag börjar läsa om massakerhotet mot en gymnasie
skola under halloweenfirande, så inträffar detta i det högst verkliga livet, i Trollhättan! Är hon synsk, Wennstamskan?

Oavsett, så får vi återigen följa kriminalaren Charlotta Lugn, som är sjukskriven och nyskild från sin fru, som kämpar med sin sanslösa migrän men också ensamhet. Likaså möter vi Shirin Sundin igen, advokat och flera gånger målsägarbiträde åt fall som Charlotta haft hand om. Men det är fler återkommande gestalter, och många, många andra röster och tankar vi får ta del av, eftersom berättarperspektivet ändras hela tiden.

Och det som berättas är i stora drag jakten på vem som hotat en gymnasieskola, parallellt med jakten på bevis mot en läkare som förgripit sig åtskilliga gånger på unga flickor, men går fri… Hans övergrepp på neddrogade tonåringar har bl a lett till ett självmord, medan hennes kompis mår överdjävligt dåligt eftersom ingen tror på henne… Det är hon som är Skymningsflickan, och frågan är om Charlotta, Shirin och åklagare Madeleine Edwards kan ge henne upprättelse genom att öppna fallet igen…

Bladvändarspänning utlovas, som vanligt, när det gäller Katarina Wennstam!

/Tuija