Innan floden tar oss av Helena Thorfinn

En av sommarläsningens största behållningar blev Helena Thorfinns debutroman "Innan floden tar oss". Den är en hyfsat ny ”bist-litt” – ett kanske inte tillräckligt nyanserat, men ändå ytterst trovärdigt och intressant inlägg i biståndsdebatten. Boken utspelar sig i Bangladesh, ett land som är ett av de värst drabbade av klimatförändringar. Thorfinn har själv arbetat på den svenska ambassaden i Bangladesh huvudstad Dhaka, och hon tecknar här en komplex och frustrerande bild av biståndsarbete, klass och fattigdom.

Den unga karriärkvinnan Sofia, som blir biståndschef i Dhaka och flyttar ner med sin man och två barn står i centrum, men det är personerna runt om som levandegör berättelsen. I ett litet, fattigt land ställs enorma klasskillnader, könsförtryck, postkolonialism och exploatering på sin spets. Här går biståndspengar till undermåliga textilfabriker, där sjuka och underbetalda kvinnor producerar våra billiga H & M-kläder, men också till lyxsemestrar och överdådiga villor för de västerländska arbetare som befinner sig här. Här finns också hedersförtrycket med hemgift och burkor, och biståndsarbetare som slåss i motvind för att förbättra kvinnors villkor. Ovanpå allt genomsyras detta av korruption, mutor och pengar som hamnar i fel ficka. Ibland av nödvändighet, för att blidka befolkningen - ibland för att gagna sig själv. Och så floden, som i takt med klimatförändringarna, hotar att svälja en stor del av den fattiga befolkningens jordbruksmark i deltat.

Det här är en ytterst läsvärd skildring av något av det svåraste som finns; bistånd… En komplex och svår fråga, där många har åsikter men få är insatta. Vissa fenomen är enkla att kritisera, men man bör skaffa sig lite kött på benen innan man formar sig färdiga åsikter.

Dessutom är den fantastiskt spännande och fängslande.

 /Tuija