Gul utanpå av Patrik Lundberg

Gul utanpå fast vit inuti, såsom en banan, det är Patrik Lundbergs debutroman om sin uppväxt i Sölvesborg, som adoptivbarn från Kora. Boken har rönt stor uppmärksamhet, i alla fall här i Blekinge, och reservationskön på biblioteket är lång. Vad som gjort den så uppmärksammad ställer jag mig lite frågande till, efter att ha läst den, för det finns åtskilligt man kan ha synpunkter kring, som inte direkt är till bokens fördel. Däremot lyfter den många intressanta frågeställningar kring det här med adoption och dess konsekvenser, och tydliggör många ack så självklara egentligen, men ändå inte så synliga fös oss icke-adopterade, aspekter av förutfattade meningar och okunskap. Och framför allt hur onödigt klumpigt och sårande man kan agera när man pratar ogenomtänkt. Så boken är en bra väckarklocka, ja - att synliggöra ens eget omedvetna förhållningssätt, kanske, och lyfta upp viktiga frågor i ljuset.

Patrik beskriver hur de unga åren kunde te sig i hemmakrokarna runt Sölvesborg - på både gott och ont, och hur han senare mådde allt sämre ju äldre han blev. Hans flytt till Malmö blev ett avstamp i en bättre riktning, och han började plugga till journalist, för skriva ville han verkligen. Eller - beskriva verkligheten, snarare. Där och då uppenbarar sig tillfället att åka till sitt ursprungs Korea som utbytesstudent i en termin, och stora delar av boken handlar om just detta. För där vill han, har han insett, försöka hitta sina biologiska föräldrar, vilket han inte upplevt sig ha haft något behov av tidigare. Men efterforskningarna gav inte alltid de svar han ville ha, utan ibland helt andra, men det är ändå en spännande inre resa man får följa honom på.

Mindre spännande - och framför allt ointressant och onödigt privat - känns de ständigt återkommande beskrivningarna av två helt andra saker som tycktes uppta betydligt mer av hans mentala energi än kulturkrocken av att plötsligt se ut som alla andra men inte vara det (jämför med Sverige där han var som alla andra men inte såg sådan ut..). Och de två något tröttsamma inslagen som fick mer utrymme än det finns läsintresse av, gissar jag, är hans ständiga huvudbry kring hur att få till eventuella utlösningar i total avsaknad av avskildhet, samt ett fokus på fylla, som nästan gav mig som läsare mer huvudvärk än han lyckades få... Det finns privata saker och privata saker - allt behöver man inte bjuda ut till allmänheten, i synnerhet inte om man är en tämligen offentlig person som syns i lite olika sammanhang. Och för hans del borde det vara betydligt viktigare att bli förknippad med adoptionsfrågor än sex och fylla. Dessutom har han lite att jobba på om han ska kalla sig skribent - boken hade vunnit på bättre struktur och språkbruk.

/Tuija