"Alma" av Carminho

När det kommer ett nytt stjärnskott som förutspås en lysande framtid brukar det för en exalterad recensent ligga nära till hands att säga: "Lägg det namnet på minnet!" Men då den nya stjärnan i det här fallet har ett namn som Maria do Carmo Carvalho Rebelo de Andrade är ni ursäktade om ni nöjer er med att komma ihåg hennes artistnamn: Carminho.

Carminho är en ny lovande sångerska inom den portugisiska folkmusikstilen fado. Den här musiken uppkom på 1820-talet och dess ursprung kan spåras till portugisiska sjömanssånger samt arabisk och afrikansk traditionell musik. Fado är en genre som i Portugal är lika älskad och framförd med lika stor stolthet som flamencon är i Spanien. Förutom dess stora blandning av vitt skilda influenser kännetecknas fadomusiken av dess sorgsna sångtexter som handlar om fattigdom, förlust och sörjande, och om hur ingen kan undfly sitt öde, hur grymt det än är. Fadomusiken har aldrig en ensidig stämning utan är fylld av skiftande känslor som ofta står i strid med varandra. Sång som just sjunkit ner i mörka toner kan i ett och samma andetag stiga upp i överraskande höga, ljusa register, vilket speglar hur djup melankoli i en handvändning kan tillintetgöras av befriande längtan.

Att helhjärtat hänge sig åt fado, som Carminho gör på albumet "Alma", skulle kunna ses som ett kärleksbevis till en musiktradition som man i Portugal i nära tvåhundra år vänt sig till för att uttrycka sorgsenhet. GP:s Patrik Lindgren ger albumet betyget 4 på en femgradig skala och lyfter fram det som skiljer Carminho från mängden: "Kompet, oftast det klassiska med akustisk bas och gitarr och den distinktare portugisiska gitarren, är så där självklart utsökt i all lågmäldhet och Carminho sjunger också just så, innerligt och tekniskt perfekt utan att förhäva sig."

/Johan