"Själen gammal som ett fläckigt höstäpple i kallt gräs."

Tomas mor räcker honom en gulnad lapp med åtta konstateranden : vad det innebär att bli äldre. På första plats kommer glömskan - "att förlägga saker, tappa dem i golvet, svårigheter att plocka upp dem. Glasögonen, borta!". Det är höst och romanens jag Tomas Skarfelt besöker sommarhuset i Udda för att grubbla, skriva och besöka sin gamla, och likt han själv - grubblande, mor. Ibland få han besök av Slanten, grannpojken som blåser liv i hans annars mycket händelslösa höstliv. Andra figurer som förekommer är vännen Leena, där en förälskelse gömmer sig, men som aldrig riktigt yttrar sig. Tomas Skarfelt grubblar framförallt över det faktum att han åldras, vad det innebär att möta ålderns höst och vilka minnen han bär med sig. Han tittar på naturens förändringar och låter årstiden spegla hans humör och tankar för dagen.

Det är den första boken jag läser av Bo Carpelan, vilket också är hans sista. Romanen med den otroligt vackra titeln Blad ur höstens arkiv gavs ut postumt i augusti 2011 då han dog i februari månad samma år. Det är en anmärkningsvärd avslutning på en författarkarriär, enligt mitt tycke - då jag fullkomligt älskar hans underfundiga och tänkvärda formuleringar. Och jag får lägga band på mig själv för att inte strycka under mina favoritrader med blyerts - för så gör man inte, i en lånebok från biblioteket. Istället skriver jag av dem och sparar dem till tillfällen då de behövs. Det jag saknar är att hans gamla mor inte fick ett större utrymme, det är besöken hos henne samt mötet mellan henne - Tomas - och Slanten som är mina favoritstycken i boken. Nu beger jag mig ner i magasinet för att leta rätt på fler guldkorn av Bo Carpelan.

/Sara