Om essäer

Essäer är en litterär genre som balanserar på gränsen mellan skönlitteratur och facklitteratur. Det är helt klart frågan om sakprosa, men av en typ som är mer berättande och mer personlig än facklitteraturen. I längd är den snarast besläktad med den längre tidskriftsartikeln. Kanske kan den bäst beskrivas som fackprosans motsvarighet till novellen…? Genren är visserligen lite bortglömd och undanskuffad, men inte alls på utdöende. Här är några tips på essäsamlingar som alla är mycket läsvärda:

Kerstin Ekman, Herrarna i skogen
Kerstin Ekman skriver om människans förhållande till skogen, om hur skogen har beskrivits i litteraturen genom tiderna och hur maktförhållandet mellan människan och skogen har förskjutits. Från början var människan i skogens våld, men nu är det snarare skogen som befinner sig i människans våld. Hon tar upp många aktuella ämnen, som t.ex. jakten på varg och björn, vattenkraften, och kalhyggena. Bokens titel anspelar på alla människor, företrädesvis herrar som skapat skogens historia. Några av de mer kända herrarna är Rousseau, Bruno Liljefors och Carl von Linné. Kerstin Ekman ser få kvinnor i skogen - när de förekommer är det mest som väsen; t.ex. älvorna, skogsrået och skogsfrun.

Peter Englund, Förflutenhetens landskap: historiska essäer
Peter Englund tecknar både den lilla och den stora historien. ”Historia underifrån-perspektivet” innebär att man skriver folkets historia, den lilla människan som befinner sig i de stora händelsernas centrum. Englund är en mästare i denna genre. Han beskriver lika levande och intressant kungarnas och krigsherrarnas historia, som soldaternas och glädjeflickornas. Han beskriver också smutsen, skräcken, gråten och sexualiteten genom historien.

Karin Johannisson, Melankoliska rum: om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid
Karin Johannisson undersöker melankolins, ledans och depressionens historia. Hon visar hur sjukdomen ömsom fallit inom ramarna för ”det normala”, och ömsom ansetts som avvikande. Johannisson beskriver också hur föremålet för den psykiska åkomman, som haft många namn, under historiens gång skiftat från att främst vara en man ur högre klass - kanske en melankolisk poet? - till att numera vara en kvinna – kanske ett deprimerat vårdbiträde…? och hur sjukdomen därigenom förlorat sin exklusiva ställning.

/Åsa