Schirach gör det igen

Återigen slår jag ihop en novellsamling av Ferdinand von Schirach med lycka i bröstet. Det är hans andra efter debuten Brott, nämligen Skuld. Principen är den samma, Schirach inspireras av faktiska fall ifrån sitt arbetsliv, tar dem in i den fiktiva världen och återberättar dem för oss lyckosaliga läsare. Det är kort och koncist, inga överdådiga miljö- och karaktärsbeskrivningar. Schirach skriver om moral och etik, om människors handlande och om deras mödosamma liv och val. Det är eländigt, ibland orättvist men framför allt sakligt. Trots sakligheten engagerar han mig i dessa karaktärers fall och liv. Novellen Kvitt som finns med i samlingens slutskede beskriver en ung kvinnas elvaåriga äktenskap med en sadist – samt hennes väg därifrån. En novell som skulle ha kunnat bli en utomordentlig roman. Och faktum är att det gör mig nästan lite förbannad att han slösar med intressanta livsöden på detta vis – det vill säga i novellform. Sedan är jag ju en hopplös novellromantiker, och älskar ohjälpligt detta format. Novellen Ensam, även den en favorit, tar upp det känsliga ämnet missfall, då vår huvudperson blir våldtagen som ung och bär på ett barn utan att själv förstå det. Först när barnet lämnar hennes kropp blir hon medveten om vad som har hänt och ser ingen annan utväg än att göra sig av med det. Det är då hon givetvis blir upptäckt. Det är märkliga situationer som Schirach involverar oss i, och nu vill jag bara ha mer.

/Sara