Minimalism och döstädning

Jag är förmodligen sist på bollen här, men nu har jag också läst det senaste årets två storsäljare inom området städa och rensa. Hejdå saker av Fumio Sasaki och Döstädning av Margareta Magnusson har ett gemensamt mål; att hjälpa oss rensa ut bland våra prylar, men metoden och syftet skiljer sig åt.

Fumio Sasaki är 35 år, arbetar på ett bokförlag i Tokyo, lever på 20 kvm och äger endast ett skrivbord, en madrass och en trälåda. Och han har aldrig varit lyckligare. Redan här blir jag lätt provocerad. Sasaki redogör för sitt tidigare liv då han hade mycket saker på liten yta och ständigt kände ett behov av att köpa nya prylar. Han mådde inte bra varken fysiskt eller psykiskt. När han stegvis introducerade sin nya minimalistiska livsstil förändrades allt. Sasaki bygger sitt resonemang på traditionella österländska läror och söker på ett närmast missionerande sätt förmedla alla fördelar med sin nya livsstil; det är ekonomiskt, miljövänligt, ger mer tid för meningsfulla saker och - inte minst - det är mycket lättstädat.

Margareta Magnusson är konstnär och befinner sig ”någonstans mellan 80 och 100 år”. Hon ger praktiska och konkreta råd i konsten att döstäda, dvs att själv rensa ut bland sina saker, för att skona sina anhöriga i framtiden. Själv lämnade hon en stor villa vid makens död, och flyttade in i en liten tvåa. Hon beskriver hur hon gick tillväga för att gå igenom alla sina tillhörigheter och bestämma vad som skulle sparas, skänkas eller kastas. Även om Margareta Magnusson ofta upprepar att döstädning kan göras när som helst i livet, och leder till ett enklare liv för alla, så ligger betoningen ofta på sådant vi ska, eller inte ska göra för våra efterlevandes skull.

Jag tycker nästan det blir lite tragiskt ibland. Exempelvis har Fumio Sasaki alltid drömt om att bli en skicklig fotograf. Men nu har han gjort sig av med all sin fotoutrustning, vilket ju är som att ge upp en dröm. Margareta Magnusson ärvde ett vackert armband efter sin mor som hon värdesatte mycket, men sålde det för att undvika att hennes barn en dag blir oense om vem som ska ärva det. Ibland får jag intryck av att tvånget att äga saker bara har ersatts av ett annat tvång - att göra sig av med saker.

Ja, som ni märker är jag inte helt frälst av någon av dessa metoder, även om båda visst har sina guldkorn. Jag har själv nyligen rensat ur mitt föräldrahem och upplevde det visserligen som jobbigt, men också väldigt givande. I processen med att hantera alla dessa föremål fick jag samtidigt möjlighet att hantera minnen och känslor.

/Åsa