Wake Me When I'm Gone av Odafe Atogun

Denna nyutkomna roman av den nigerianske författaren Atogun är en rappt berättad historia om Ese som bor i en fattig by som ännu inte har tillgång till el. Trots att hela hennes omvärld förväntar sig att hon ska gifta sig med byns rike hövding vägrar hon detta, fylls av avsky över tanken. Hon gifter sig och får ett barn med en man hon älskar, för vilket hon blir förskjuten av sin familj. Eses olydnad går emot tron på att rikedom är vägen till lycka, men hon rättar sig inte efter traditionella normer och följer sitt hjärta.

Efter att hennes man dött i en olycka får hon veta att traditionen kräver att en änka måste gifta sig inom ett halvår eller förlora vårdnaden av sitt barn. Från sitt palats skickar hövdingen en vakt för att fria till henne en andra gång, men hon låter sig inte skrämmas till underkastelse. Många uppvaktar Ese, men hon förblir ensam, för de älskar henne för hennes skönhet, som en ägodel, inte för hennes hjärta. Hennes son blir svårt sjuk och då han svävar mellan liv och död vill han i sin feberyra att hon ska lova att hon väcker honom när han är borta. Hon beger sig till en ung medicinalväxtodlare, som säger att en dag kommer hennes son att leva igen. Efter att Ese förlorar sin son hotas hon med att hängas då hon bryter mot ett tabu, vilket gör att hon måste fly.

Boken har snabba scenbyten, utan att det känns skissartat. Ofta i böcker återges långa konversationer, som om berättaren har en övernaturlig förmåga att ordagrant komma ihåg vartenda ord som sagts för länge sedan. Odafe har valt ett fantastiskt stilgrepp, låter bara de repliker som fått starkast fäste i karaktärernas minne citeras, speglande hur vi bara minns fragment av alla konversationer vi tar del av, vilket blixtsnabbt når kärnmeningen. Atogun får oss att fästa oss vid karaktärerna och i korta stycken ger han oss inblick i de händelser som formar dem för att sedan effektfullt avsluta en scen och röra sig vidare till nästa steg i karaktärsutvecklingen.

Boken är en berättelse om vikten av att inte vika för traditionens krav, att inte ge efter för hämmande sociala konventioner och begränsande konformitet. Boken låter oss se att om vi inte ifrågasätter tidigare generationers trosbundna världsuppfattning ärver vi en defaitistisk trångsynthet som hindrar självständigt tänkande. Med ytterst noga utvalda ord i korta passager, desto mer effektfulla för deras fåordighet, lyckas Atogun fånga karaktärer och levandegöra dem med exakt passande uttryck. Starkt rekommenderad.

/Johan