Persepolis av Marjane Satrapi

När Herald Scotland utnämnde de 50 bästa serieböckerna någonsin, valde de Persepolis som den allra bästa. Nyligen såg jag The Shape of Water, den bästa fantasyfilm jag sett, och trodde det skulle gå lång tid innan jag blev lika fängslad av en berättelse. Strax därefter sträckläste jag dock Marjane Satrapis mästerverk, och det är inte bara den bästa självbiografiska seriebok jag läst, utan en bok som med sällsam avväpnande kraft fick mig att förlora mig själv i någon annan och lämnade mig genuint hoppfull.

Jag skattar Persepolis så högt att jag skulle vilja att historielärare använde den i sin undervisning för ungdomar i övre tonåren. Vare sig du är vuxen eller står på tröskeln till vuxenlivet kunde du inte vara snällare mot dig själv än att läsa denna bok, om en flicka som blir kvinna under krigstid. Förutom dess skarpa insikt i komplexa konflikter där Iran ingår i ett världshistoriskt sammanhang, finns här en uppslukande berättelse om en rebellisk punktjej med stort rättspatos som går från leva ett tryggt liv till att bli flykting, inom kort tid boende på gatan i Wien, där hon nästan dör av lunginflammation. En tjej med brinnande ilska, briljant intelligens, gripande ärlighet, och ett underbart mod att använda allt detta för att förändra en trångsynt värld.

Boken har under en tid förbjudits på vissa skolor i USA. Inte på grund av dess redogörelse för radikala politiska åskådningar, där feminism, socialism och kamp för de svaga och förtryckta får lika stort utrymme som teokrati och oreglerad kapitalism, utan för våldsskildringar. Dess naket uppriktiga skildringar av sexuellt uppvaknande och droganvändning bidrog förmodligen till förbudet. Att hon vågar beskriva hur hon vid en tidpunkt i sena tonåren, i djup sorg över att inte ha levt upp till sina krav på sig själv efter att ha återvänt till Iran, överväger självmord följer ett återkommande element: längtan efter rättvisa. För även här söker hon en värdig väg ut ur ett ovärdigt, orättvist lidande. Det må vara ett tabubelagt ämne, dock något många kan hämta styrka från att få läsa om, att få veta att de inte är ensamma.

Herald Scotland menar att detta är serieromanens tidsålder. Det finns mer än ett korn av sanning i detta. En stor del av de mest inkomstbringande filmerna just nu är berättelser tagna från DC och Marvels serieböcker.  Många kritikerhyllade prisbelönta filmer har dessutom serier som förlagor, exempelvis Blå är den varmaste färgen och Vi är bäst! Även Persepolis har blivit film och är en av de mest rosade animerade filmerna genom tiderna. Det är lätt att förstå varför, för jag är full av beundran inför Satrapis själfulla, stärkande berättelse om vikten av att försvara och hjälpa upp de nedtrampade, att följa sitt samvetes röst och att vara ärlig mot sig själv.

/Johan