I denna självbiografi i serieform om längtan och besatthet försöker Radtke finna det bestående i en förgänglig värld. Istället för att söka sig till vår förlorade närhet till naturen söker hon efter en betydelsefull kärna under skalet av det människan byggt upp, i det som finns kvar då allt annat vittrat sönder. De ruiner hon blir besatt av speglar minnesfragment där bara det mest kärnfulla finns kvar. Varaktig tillfredsställelse blir som en myt för henne, då lyckan tynar så fort ett begär släckts och ersatts, men det förgängliga låter henne uppskatta hur skört allting är.
Det finns nästan ingen linjär händelseutveckling i bokens åtta kapitel, utan vi får följa serieskaparens tankekedja där den första länken i kedjan får bestämma turordningen i de nästföljande. Berättandet följer en medvetandeström där de tidigaste minnena får störst utrymme i början, medan senare händelser får allt större plats, i skickligt orkestrerade kast mellan livsskeden. I ett skede möter vi henne som konststudent i Chicago där intellektuella diskussioner gör henne kunskapstörstande. I ett annat skede försöker hon få sinnesfrid efter att en familjemedlem gått bort. Hon reser hon runt i världen och försöker hitta något att älska så mycket att hon aldrig behöver återvända. Hon fastnar i Iowa, längtar återigen bort från där hon är fast, som en resenär som aldrig vill kliva av.
Vissa av Alan Moores böcker har varit intellektuellt stimulerande likt denna, men få serieböcker har för mig känts så personliga och berörande som Radkes bok. Varmt rekommenderad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar