"Of Dice and Men" av David M. Ewalt

"Dungeons and Dragons", det allra första och fortfarande det mest populära rollspelet, introducerades 1974 i USA. Vad är det som gör detta spel, även kallat D&D, så högt älskat att det blivit synonymt med fenomenet rollspel? Är det för att rollspel, vars värld upplevs i spelarnas fantasi och vars berättelse har en handling som styrs av spelarnas val, stimulerar berättarlusten och tillåter spelarna att samarbeta i spännande hypotetiska situationer? Eller är det för att rollspelandet eggar och vidgar fantasin och uppmuntrar kreativitet, då man tillsammans med vänner aktivt lever sig in i en annan värld, i vilken det ofta krävs list och uppfinningsrikedom för att överleva? Skulle man kunna beskriva rollspelande som en antites till vardagens passiva absorberande av information och underhållning? Sanningen är nog att rollspelande, likt läsupplevelser, har olika betydelser för var och en som tagit del av det.

Vad jag fann när jag som liten upptäckte rollspel var hur det påminde om den skaparglädje jag upplevde då jag och kompisar ritade serier tillsammans och de berättelser som växte fram medan vi tecknade och brainstormade. Jag växte upp innan datorspel fanns, då lekkamrater med stor fantasi stod för all spänning och då ensamhet alltid var en understimulerad tillvaro. Skolans lektioner var dessutom för mig ofta så enformiga att jag sjönk ner i en dvala och bara tycktes vakna till liv igen då vi fick teckna. Detta skedde dock alltför sällan, vilket gjorde att jag upplevde det som om min fantasi höll på att tyna bort, likt hur Fantásien försvinner i Intet i ”Den oändliga historien”. Rollspel, upptäckte jag, släppte fantasin fri, vilket kunde skapa oväntade vändningar i en gemensamt upplevd berättelse. I vuxen ålder har jag insett att rollspel även öppnade upp min fascination för språk, eftersom både spelare och spelledare hjälps åt att med målande ord göra det spelade äventyret både så fantasifullt och så realistiskt som möjligt.

Med tanke på vilken enorm roll fantasin och lusten att skapa har för rollspel är det inte konstigt att "D&D" haft stor betydelse för många författare. Oavsett om hyllningen av rollspelet kommer från Jon Michaud, som säger att "D&D" räddade hans liv, eller från Sharyn McCrumb, som menar att ett välgjort äventyr kan vara som en roman i sig själv, eller från Junot Diaz, som har beskrivit sitt rollspelande som en lärotid inför historieberättande, är det tydligt att det är ett spel som influerat många kreativa människor. För mig har rollspel alltid representerat oändlig potential. De oändliga valmöjligheterna, i alla sina kombinationer, gör varje äventyr unikt (ett äventyr inte kan spelas på samma sätt två gånger), eftersom det inte finns någon ände på de scenarier en spelgrupp tillsammans kan skapa. David M. Ewalts "Of Dice and Men" ger oss läsare, oavsett om vi spelat rollspel någon gång eller bara är nyfikna på dess tjusning, en inblick i vad det är som gör "Dungeons and Dragons" så älskat, så att vi åtminstone kan komma lite närmare hemligheten bakom dess lockelse.

"Of Dice and Men" är allt jag önskade den skulle vara. Den otroliga men sanna berättelsen om hur D&D kom till är underhållande och återgivningen av ett testspel är bara en av många komiska anekdoter som fick mig att skratta högt. Framför allt lyckas Ewalt med att insiktsfullt sammanfatta vad det är som gör rollspelande till en så speciell upplevelse. Så vi som fylls av nostalgi vid blotta nämnandet av D&D nickar igenkännande när vi läser att anledningen till att man gläds så åt ens karaktärs framgång är för att man är känslomässigt fäst vid sin rollperson, som man upplevt så mycket tillsammans med och ägnat åtskilliga timmar att bygga och utveckla. Ewalt beskriver D&D som en unik sorts underhållning, ett kollektivt berättande som är mer interaktivt än datorspel, mer uppslukande än tv och film, och mer socialt än böcker. D&D och liknande rollspel har en särskild plats i många hjärtan. Ewalt låter oss förstå varför och han har en smittande entusiasm, och jag rekommenderar hans bok varmt.

/Johan