"Jag är här" av Clélie Avit

En oerhört vackert skriven kärlekshistoria av det något ovanligare slaget har fransyskan Clélie Avit skrivit. Visst finns det beröringspunker med romaner som t ex den oerhört populära ”Livet efter dig” av Jojo Moyes, och ändå inte… men den kommer säkert att tilltala samma läsekrets.

Romanen kretsar kring Elsa, en ung, driven alpinist, som gjorde sitt livs misstag på en glaciär i Alperna. Det resulterade i en fallolycka där hon begravdes under snömassorna, vilket ledde till att hon nu ligger i koma på sjukhuset sedan flera månader. På samma sjukhus, några rum bort, ligger en annan ung människa, en man som i rattfylla orsakat två 14-åriga flickors död och samtidigt åsamkat sig själv rejäl skada. Han har en bror, Thibault som nästan dagligen skjutsar dit deras mamma, men själv inte klarar av att gå in till brodern – han kan inte förlåta brodern misstaget att köra bil onykter. Han brottas med sig själv och sina känslor, och en dag när han bara vill dra sig undan hamnar han av misstag i Elsas rum. Där är det alldeles lugnt, bara ljuden från alla livsuppehållande maskiner runt Elsa bryter tystnaden, och av misstag somnar han därinne medan han väntar ut sin mor. Via journalen som hänger på Elsas säng har han läst in sig lite kort på vem Elsa är, och fascinerats av den unga kvinnan och hennes öde. Han blir dock påkommen med att sitta hos Elsa, både av hennes vänner, familj och läkare, men utgör sig för att vara en vän till henne, och lyckas därigenom luska ut mer och mer om den gåtfulla vackra kvinnan i sängen. Han kommer på sig själv med att vilja gå in till Elsa fler gånger, och börjar till slut längta efter dagarna han ska köra sin mamma till sjukhuset. Han pratar med henne trots att hon antagligen ingenting hör, och kommer på sig själv med att vänta ut dagen hon ska vakna upp ur koman. Han är kär. Mot allt vett och sans har han förälskat sig i en kvinna som ligger i koma, som han egentligen inte ens känner.

Elsa å sin sida (henne får vi följa genom hennes tankar) har sedan en tid tillbaka upptäckt att hon fått hörseln tillbaka, och redan från första dagen, när Thibault ramlade in på hennes rum, har hon med spänd förväntan sett fram emot besöken som bara blir fler och fler. Hon fascineras, och är oerhört nyfiken på människan som tar sig otroliga friheter i hennes rum, och inser att hon längtar oerhört efter besöken från en människa hon bara hört rösten på. Men hon hör också läkarnas diskussion med föräldrarna, som rör ett avslut av de livsuppehållande åtgärderna. Ingen vet att hennes hörsel är tillbaka, och frågan är hur hon ska lyckas få alla att förstå att hon kanske är på bättringsvägen innan det är försent?

Om inte detta är ett mardrömsscenario så… Samtidigt är det en viktig inblick i hur det kan te sig att vara totalt, verkligen totalt utlämnad - att inte kunna kommunicera, att inte kunna röra sig överhuvudtaget. Det är starkt. Och det är spännande!

/Tuija