”Harkrankens sista resa”…

…är titeln på Udo Sponbergs debutbok, trots att han skrivit under en hel livstid, gissar jag. Som tidigare journalist på Göteborgsposten, och numera bl a pensionerad bloggare till sin Spånvägar – eftertänksamma natur- och litterära betraktelser, nu även utkommen i bokform, så har han utvecklat ett fantastiskt språk, eller snarare ett eget uttryckssätt, som gör att jag läser lugnt och njutbart, med stor behållning. Tänk om jag vetat detta när vi bodde grannar på en liten grekisk ö för några år sedan!

Men det är inte bara språket som är njutbart, det är även upplägget, som är suggestivt och fängslande – man har inte tid att sluta läsa, för man måste få veta hur det går! För vi får följa Brunos minnen i kronologisk ordning kring en liftarresa genom Europa 1972, som han berättar om för Kerstin, en tjej i kollektivet han bor i, under en lång natt när han inte kan sova. Så med jämna mellanrum dimper vi ned i dialogen mellan Bruno och Kerstin, som driver berättelsen och frågorna framåt.

Och berättelsen, som Kerstin får sig till livs, i nyfiken väntan på att Bruno ska avslöja innehållet i ett efterlängtat brev han just fått, den spinner runt resan med en folkvagnsbuss, från norra Frankrike till Marocko. Bussen ägs av fyra amerikanska syskon, som är ute på en roadtrip med egen agenda, och de plockar först upp den liftande Bruno, och strax därefter en amerikansk vietnamveteran. Bruno blir omedelbart fängslad av, och senare mycket förälskad i mellansystern Olivia, men hon, liksom vietnamveteranen, visar sig bära på riktigt mörka demoner, som tydligen bäst kuvas av flowerpowertidens ständiga pårökning. Så det är genom haschdimmorna, den extrema julihettan och mystiska hemligheter som vi sakta drivs mot upplösningen.

Det är en mycket läsvärd och välskriven historia – till viss del självupplevd har jag förstått det som - fängslande i sin egen inneboende dramatik. Den är för både sjuttiotalsnostalgiker och andra, ung som gammal, men särskilt för dem som njuter av ett språk som vuxit fram ur mycket eftertanke och känsla, humor och underfundighet – utan att språket tar överhanden! För fokus ligger fortfarande på den märkliga resan!

/Tuija