Till flickorna i sjön av Elin Olofsson

Till flickorna i sjön är Elin Olofssons andra roman, hon debuterade 2013 med Då tänker jag på Sigrid som utspelar sig i Jämtlands mörka skogar. I den här boken som kom förra året så återvänder vi till Jämtland, till Östersund och till den lilla byn Gärningsberg.
I Östersund möter vi Helena som lämnat sin man, flyttat till lägenhet och fått sparken från sitt jobb. Hon står handfallen och olycklig över alla de förändringar som sker i hennes liv, men hon lyckas få jobb som städare på sjukhuset. Livet är en smula stillastående, Helena jobbar, kommer hem och ligger i badet i flera timmar. Och drömmer sig tillbaka till byn hemma, och baden i sjön, till flickan hon en gång var och som hon lämnade bakom sig när hon flyttade till staden. Minnena och det där som hände, det som ständigt ligger under ytan och skaver, det gör Helena vad hon kan för att hålla undan. Men en dag när hon städar i patientrummen så ligger hennes kusin i en av sjuksängarna. Trevande så försöker de två hitta tillbaka till varandra, men just som de börjar få kontakt så försvinner kusinen. Helenas oro för sin kusin tar snart över hennes inrutade liv, och hon börjar leta febrilt efter honom.
Sökandet efter Blåpojken som han kallas blir snart snarare sökandet efter Helena själv. En gång för alla så konfronteras hon med de händelser som en gång format henne till den hon är.
Romanen har ett rätt så kärvt språk, den kräver lite av mig som läsare, men när jag väl kommer in i författarens sätt att skriva då nästan sjunger språket till mig! Jag färdas lite bakom Helena på stigen mitt i skogen ner till sjön, och kan höra den jämtländska naturens ljud komma emot mig från sidorna. Till Flickorna i sjön är egendomlig bok, jag tar inte den till mig på en gång, men den växer på mig och blir bättre och bättre. Olofssons beskrivningar av hembyn och återkomsten dit, och vad en plats kan lämna för avtryck i en är något jag är mycket svag för. Det är en ömsint historia om utsatthet och våld men även en roman om nya chanser och att se kärlek i det man trodde för länge sedan var dött. Den handlar om alla de flickor som blir tvungna att växa upp för tidigt, om alla de flickor som lämnas kvar när de som vuxna kvinnor flyr vidare mot resten av sina liv.
I boken finns en nyckelmening, Jag ska bli ett raseri, som lämnar ett spår i mig, jag har sedan jag läste boken flera gånger tänkt just på den meningen och kraften i den. Till Flickorna i sjön är en bok att läsa långsamt nu när löven faller, och det är en bok som sedan stannar kvar.


/ Malin