Om döda ont

Så lyder titeln till Hans Koppels nya hårdkokta thriller – fast egentligen är det Petter Lidbeck som skriver under pseudonym. Och om man tycker att Lidbecks barnböcker är en liten smula skruvande, så är det inget mot hur han tar ut svängarna när han riktar sig mot vuxna!

Han har tidigare gett ut Kommer aldrig mer igen (2011) och Kom ska vi tycka om varandra (2012), där Calle Collin, frilansande journalist i Stockholm, förekommer, liksom halvklåparna vid Helsingborgspolisen… Dock framställs inte poliserna full så Kling&Klang-aktiga i denna senaste – däremot måste Lidbeck älska att driva en smula med alla möjliga sorters människor och livsstilar. Det finns en underton av satir över det mesta i denna thriller, han verkar liksom inte kunna låta bli att raljera över än det ena, än det andra. Och tempot är högt. Man sträckläser.

Allt börjar med att en påse smutsiga pengar försvinner, och det är både en och annan som får betala – inte bara de kriminella, utan även andra i deras närhet. Samtidigt skriver Calle Collin en krönika över ett 15 år gammalt dödsfall, där en trettonåring blev ihjälkörd av en smitare – men det vill sig inte bättre än att en annan journalist ondgör sig över hur man alltid förskönar döda människor – även om de varit riktiga rötägg. För om döda får man ju inte skriva ont. Och trettonåringen var just inte Guds bästa barn, precis. Ur detta växer dock en härva av de mest osannolika kopplingar, och den ena smått farsartade händelseutvecklingen uppstår, efter den andra. Det är kallblodigt och smutsigt, där finns ärlighet och ädelmod, men också feghet och hämndlystnad. Det mesta ryms i Koppels kriminella sfär. Och det är spännande! Kanske inget djupdyk, men ett lite annorlunda deckarskap och god underhållning är det ändå. Och slutet är en ovanlig twist… sånt gillar jag, när saker och ting inte slutar, eller är, som man tror!

/Tuija