Kärlek, vänskap, hat

Jag har varit nyfiken på Alice Munro långt innan hon i höstas förärades Nobelpriset i litteratur, men har aldrig riktigt kommit till skott. Nu när det äntligen har blivit av kan jag garantera att Kärlek, vänskap, hat inte blir det sista  jag läser av henne! Jag sällar mig helt enkelt till hyllningskören och instämmer i det mesta jag hört sägas om hennes noveller. Man får ta del av ett helt livsöde på några få sidor. Det är små små formuleringar som får en mycket större innebörd. Det är bedrägligt vardagligt för att emellanåt skruvas till när man minst förväntar sig det. Det är bedrägligt lättläst, men kräver egentligen att man tar sig tid att smälta novellerna långsamt. Kvinnor i olika åldrar och samhällsklasser är i fokus, och de flesta befinner sig i ett skede av förändring i livet. Vissa noveller fastnar jag för direkt, däribland titelnovellen om hembiträdet Johanna som luras att tro att en man är förälskad i henne och ger upp hela sitt liv för att vara med honom. Jag tycker även om den sista novellen - Björnen sover - om Fiona som drabbas av demens och placeras på ett hem där det snabbt verkar som hon har glömt sin man, eller har hon verkligen det? Någon novell känns lite mer svårtillgänglig och jag får läsa om stycken för att jag inte riktigt hänger med, och någon lämnar mig med en eftersmak som jag inte riktigt uppskattar. Men överlag en väldigt, väldigt läsvärd novellsamling. /Helen