Litterära klassiker och Bechdeltestet

Nyligen blev det en världsnyhet att fyra biografer i Sverige initierat en stämpel för filmer som klarar Bechdeltestet. Testet ifråga skapades 1985 av den amerikanska serieskaparen Allison Bechdel och är ett enkelt sätt att mäta den aktiva närvaron av kvinnor i en film. För att klara testet behöver filmen uppfylla följande tre kriterier: filmen måste (1) ha minst två namngivna kvinnliga rollfigurer som (2) pratar med varandra om (3) något annat än män. Bechdel har berättat att inspirationen bakom testet har sin upprinnelse i Virginia Woolfs "A Room of One's Own", där Woolf gör observationen att de flesta kvinnliga litterära karaktärer bara existerar i förhållande till män. Så från början var det ett test Virginia Woolf gjorde för att undersöka ifall ett litterärt verk innehöll kvinnor som hade värdefulla relationer till varandra och viktiga saker att säga och diskutera. Så, om vi applicerar Bechdeltestet på världslitteraturen i allmänhet och klassiker i synnerhet, vilka litterära verk klarar testet?

Enligt bloggen This Wicked Day klarar sig Shakespeare synnerligen bra. Går vi sedan vidare och inte bara tittar på verk som innehar minst två kvinnliga karaktärer som talar med varandra om något annat än män, utan även visar upp kvinnor som tar lika stor plats som män, finns två exempel värda att framhålla. Det första exemplet är "De Tre Musketörerna" av Alexandre Dumas. Vi kan känna sympati för de Winter fastän hon är spion, lönnmördare och ränksmidare, och hon är dessutom aktivt deltagande och driver hela tiden handlingen framåt. Det andra exemplet är "Lysande Utsikter" av Charles Dickens, en roman som innehåller ett praktexempel på en scen som uppfyller testets tre kriterier: Estella konfronterar sin adoptivmor som försökt manipulera henne i hela hennes liv. Det finns förmodligen fler exempel från Dickens böcker, men just den scenen är signifikativ då det är en av bokens höjdpunkter, kulmen av en av berättelsens centrala konflikter.

Människor präglas på många sätt av den kultur de lever i och glömmer ofta att saker skulle kunna vara annorlunda. Att litteraturen strävar efter att skildra verkligheten innebär att vår världs maktobalans avspeglas i litteraturens värld, vilket vidmakthåller status quo i vår konventionella syn på etnicitet, sexualitet eller kön. Men litteraturen har också makten att visa en annan verklighet än den vi är vana vid att se, förändra hur vi ser på världen och hjälpa oss att se hur världen skulle kunna vara. Fiktiva karaktärer kan inspirera oss att åstadkomma stora ting, ge oss insikt om vår identitet och mod att förverkliga oss själva. Kvinnor var länge underrepresenterade som huvudpersoner i litterära verk (vilket även var fallet med homo- och bisexuella och mörkhyade personer), eller framställdes som passiva personer utan egna drömmar, något som gav upphov till negativa eller begränsande bilder som genomsyrade läsarnas föreställningsvärld. Det var därför revolutionerande när Charlotte Brontë skapade en kvinnlig huvudperson som agerade med en stark oberoende vilja, en person vars vänskap till någon av samma kön var viktigare än vad det motsatta könet ansåg om henne, vilket läsare var vana vid att förvänta sig endast av manliga karaktärer.

När Jane Eyre anförtror sig till sin närmaste vän och lättar på sitt hjärta på ett sätt hon aldrig skulle göra i en mans sällskap ("When we are struck at without a reason, we should strike back again very hard ...") handlar det om ren och skär ilska över att ha blivit orättvist behandlad (av en annan kvinna), och generationer av kvinnor som läste det vågade med Jane Eyre som förebild uttrycka vad de kände i liknande situationer utan att skämmas. Genom att känna igen sig i denna svårtyglade, obehagliga känsla blir den mindre skamlig, mindre skrämmande (vilket även är fallet när vi hör Hamlet ge uttryck för sin djupa melankoli inför sina vänner: "And yet to me, what is this quintessence of dust?") Att "Jane Eyre" gång på gång uppfyller Bechdeltestets kriterier, att den innehåller så många scener där huvudpersonen talar med andra kvinnor om viktiga saker som inte har med män att göra, är bara ett av elementen som visar Janes självtillit och som gör denna roman tidlös. Men det är ett mycket viktigt element och källan till några av litteraturhistoriens mest rörande och stämningsmättade scener.

Testet kan vara belysande i kritik av verk där man, på grund dess handling eller det ämne som behandlas, skulle kunna förvänta sig större aktivt deltagande av kvinnor. För den stora massan är testet därutöver högst användbart som vägledning. Vill man läsa böcker eller se filmer med tredimensionella kvinnor som inte definieras utifrån sina förhållanden till män kan man med fördel filtrera sin sökning med hjälp av testet.

/Johan