Och den som dör är den åttaårige Sander, och han gör det i skuggan av terrordåden i Oslo och på Utøya. Samma dag, samma tid. Han faller ned från en hög trappstege i sitt eget hem, enligt mamman och pappan, som just står i begrepp att bjuda hem en massa människor på en större tillställning. Ingen hinner riktigt se vad som händer, och sekunderna efter kliver Inger Johanne in genom dörren, inbjuden till festligheterna.
Inger Johanne är kriminalpsykolog, och bevittnar föräldrarnas förkrossande sorg, och den nyblivne, tafatte polisens hantering av ärendet - han som kanske var den ende som polisen kunde avvara denna kaotiska, förfärliga dag, när Norge vändes uppochned…
Denne polisnovis Henrik blir lycklig över att äntligen få ett riktigt fall på halsen, som han dessutom tycks få hantera ensam. Egentligen finns inget fall, eftersom det var ett olycksfall, men något får honom att börja gräva i detta ändå. Och otroligt nog börjar han hitta små oegentligheter, som, ju mer han gräver och ju fler han pratar med, kanske har någon substans. Han börjar ana att denna sjövilda adhd-pojke kanske utsatts för någon form av övergrepp hemma, och han jobbar hårt på att försöka sätta dit överklasspappan för om inte ett mord, så iallfall vållande till annans död. För han är övertygad om att pojkens alla blåmärken och småskador, som alla uppstått hemma, inte bara är slumpmässiga, inte heller den oro och rädsla han uppvisat i olika sammanhang.
Men naturligtvis är det aldrig som man tror – inte heller här. Inger Johanne blir till slut även hon övertygad om att något inte stämmer riktigt, och luskar vidare på sitt håll, och slutligen gräver hon tillsammans med Henrik fram sanningen som man aldrig kunnat tro…
/Tuija
måndag 3 juni 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar