Ingenbarnsland är Eija Hetekivi Olssons debut - en bångstyrig och förbannad upptäxtskildring från den nedslitna förorten Gårdsten i Göteborg på 80-talet. Vi följer Miira, vars föräldrar är från Finland vilket gör att hon blir satt i "finnballeklassen" - en helfinsk hemspråksklass - trots att Miira är född och uppvuxen i Sverige. De i "finnballeklassen" har det inte lätt och blir sällan accepterade av andra barn, många av dem är fattiga och tillhör helt enkelt en lägre klass. Miiras familj är även de fattiga och hennes vardag är mycket skitig och rå. Miira vägrar anpassa sig efter skolans och samhällets regler och föraktar vuxenvärlden - hon har ständigt taggarna utåt och spenderar sina eftermiddagar i sunkiga miljöer där hon dricker hembryggt vin, röker cigarettfimpar, förstör busshållplatser och slåss. I mellanstadieåren möter Miira Vera, som har samma explosiva karaktärsdrag och de blir snabbt vänner. Vera är även hon fattig med eländiga hemmaförhållanden i bagaget.
Tonen är hård, det är rått och stundtals äckliga beskrivningar. Det är som om författaren vill ge oss käftsmäll efter käftsmäll för att vi ska förstå fattigdomens totala nederlag och fullständiga orättvisa och med det lämnar romanen nog ingen oberörd. De vuxna är fåordiga och har därmed sparsamt med repliker där de mest svär eller ojar sig. Något tämligen unikt med
Ingenbarnsland är dess spännande språk då Hetekivi Olsson konstruerar nya ord, använder sig av korthuggna meningar och dessutom puttar in Gårdstens-dialekten i dialogen.
Trots detta mörka innehåll är Miira dock en överlevare och kämpar för en bättre framtid trots att det inte är någon i hennes omgivning som tror att det finns något hopp.
Dagens Nyheters recensent Malin Ullgren hyllar klassskildringen och kallar romanen för "vår tids statarroman" vilket ju är ett mycket fint omdöme.
Ingenbarnsland är nominerad till Augustpriset. Vinnaren tillkännages måndagen den 26 november.
/Sara
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar