Caroline Ringskog Ferrada-Noli skildrar i Rich boy tre generationer kvinnor. Mormor Gully är född på 20-talet, hela hennes värld är i hemmet som maka, hemmafru och mor till fyra barn. Dottern Marianne växer upp på 60-talet, präglad av revolutionsåren och kvinnans frigörelse. Dotterdottern Annika är född på 80-talet och är frilansande journalist i 2000-talets motsägelsefulla tillvaro präglad av ömsom självförverkligande och ömsom självdestruktivt beteende. Av de tre kvinnorna är det Annika vi får komma närmast. Gully beskrivs ganska kortfattat och distanserat, och Marianne får visserligen mer utrymme men på något sätt kommer vi henne ändå inte nära.
Boken är närmast ett skolexempel på hur mönster upprepas, hur sorg och kärlekslöshet går i arv mellan generationerna, liksom de skador som tillfogats kvinnorna, främst av männen. I romanen är de huvudpunkten i kvinnornas liv, men ganska ensidigt skildrade. Gully avgudar sin Tord, och efter hans alltför tidiga död finns ingen kärlek kvar till barnen, bara vardagsslitet. Mariannes Kaj är utåt sett charmig och bildad, men slår och trycker ner henne hemma. Annikas förhållande med Johan framstår som det mest sunda, även om det också präglas av obalans. Johan är den som har pengar och arbete. Han lagar mat och fixar hemma, och det är hans familj och vänner som paret umgås med. Annika erkänner för sig själv att han är den som är mest kär, och därför den mest sårbara i relationen. När förhållandet tar slut är det dock Annika som helt tappar fotfästet i tillvaron.
När jag läser en bok noterar jag ofta hur författarens sätt att berätta påverkar min upplevelse av texten. Jag brukar se det som ett gott tecken när jag inte gör några särskilda iakttagelser om berättarstilen - då är det ju själva berättelsen som står i centrum och fastnar hos mig. I Rich Boy är stilen överlag avskalad, ibland till och med nästan styltig och lite obekväm. Men samtidigt kan den i samma stycke skifta mellan klinisk observation och rent poetiska formuleringar. Är det ett berättartekniskt knep eller bara författarens egen röst? Hur som helst är Rich boy en bok jag rekommenderar och vars karaktärer och händelser dröjer sig kvar hos mig efter läsningen.
/Åsa
Boken är närmast ett skolexempel på hur mönster upprepas, hur sorg och kärlekslöshet går i arv mellan generationerna, liksom de skador som tillfogats kvinnorna, främst av männen. I romanen är de huvudpunkten i kvinnornas liv, men ganska ensidigt skildrade. Gully avgudar sin Tord, och efter hans alltför tidiga död finns ingen kärlek kvar till barnen, bara vardagsslitet. Mariannes Kaj är utåt sett charmig och bildad, men slår och trycker ner henne hemma. Annikas förhållande med Johan framstår som det mest sunda, även om det också präglas av obalans. Johan är den som har pengar och arbete. Han lagar mat och fixar hemma, och det är hans familj och vänner som paret umgås med. Annika erkänner för sig själv att han är den som är mest kär, och därför den mest sårbara i relationen. När förhållandet tar slut är det dock Annika som helt tappar fotfästet i tillvaron.
När jag läser en bok noterar jag ofta hur författarens sätt att berätta påverkar min upplevelse av texten. Jag brukar se det som ett gott tecken när jag inte gör några särskilda iakttagelser om berättarstilen - då är det ju själva berättelsen som står i centrum och fastnar hos mig. I Rich Boy är stilen överlag avskalad, ibland till och med nästan styltig och lite obekväm. Men samtidigt kan den i samma stycke skifta mellan klinisk observation och rent poetiska formuleringar. Är det ett berättartekniskt knep eller bara författarens egen röst? Hur som helst är Rich boy en bok jag rekommenderar och vars karaktärer och händelser dröjer sig kvar hos mig efter läsningen.
/Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar