Varje novell är en riktig läskaramell, jag vill läsa långsamt för att inte missa någonting och behöver pausa mellan varje för att smälta vad jag just läst. Alla novellerna i boken, utom en, utspelar sig i Kanada och samtliga skildrar händelser och levnadsöden som är ganska dramatiska utan att det görs någon stor affär av det – det stora och omvälvande görs vardagligt på ett sätt som gör att man kommer karaktärerna väldigt nära. Nu när jag tänker på boken i efterhand inser jag att flera av berättelserna handlar om döden på olika sätt, två noveller berör män som mördar sina egna familjer, tre har karaktärer med obotliga sjukdomar, två innehåller begravningar och om jag minns rätt är det någon som dör i resten också. Men infallsvinkarna är så olika så det kan knappast sägas vara ett tema.
Och egentligen handlar ingen av dem om döden utan om att leva. Om det är någonting som är genomgående är det nog snarare vad vi lever för, om olika typer av drivkrafter. I en av novellerna är det en besatthet av trä – av ved och skog – som blir livets centrala kraft. I en annan blir ett stort födelsemärke i ansiktet en drivkraft. Bokens sista novell är den längsta och heter som boktiteln ”För mycket lycka”. Den utspelar sig i Sverige och är en vindlande historia om Sofia Kovalevsky – skönlitterär författare och den första kvinna som fick anställning som matematiker. Här lyckas Munro göra matematiken till en lustfylld och spännande motor.
Bli inte avskräckta av att det är noveller. ”För mycket lycka” är en bok som jag kan rekommendera till de flesta. Läs den för Munros helt fascinerande förmåga att leva sig in i sina karaktärernas liv, det är lustläsning på hög nivå!
/Lisa
Inlägg
Det är sant, man läser sällan novellsamlingar. Men den här blev jag sugen på!
SvaraRadera