Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead

Boken utspelar sig under slaveritiden i USA. I verkligheten fanns det ett nätverk av frivilliga som hjälpte förrymda slavar att fly från söder till norr. Flyktvägen kallades den underjordiska järnvägen. Gömställena kallades stationer och de ansvariga för stationsmästare. Författaren har använt sig av begreppen, men han har tagit sig friheten att göra flyktvägen till en riktig järnväg som går i tunnlar under jorden, och där stationerna är gömda på hemliga ställen som i källare och i skogsdungar.

Vi får följa Cora som är sexton år. Hon är född och uppvuxen som slav på en bomullsplantage i Georgia. När den gamle ägaren till plantagen dör, och hans grymma söner tar över verksamheten, blir våldet och bestraffningarna värre. Tillsammans med sin vän Caesar lyckas Cora fly från plantagen och få en biljett att resa med den underjordiska järnvägen norrut.

Vännerna skiljs åt tidigt och vi får följa Cora som hamnar på olika platser på sin väg norrut. Ett tag är hon barnflicka i en fin vit familj, hon blir skådespelare på ett museum, en period tvingas hon leva gömd på en vind. Men förrymda slavar blir ju efterlysta i annonser, de jagas av så kallade slavjägare, som får belöning när de återför en slav till dess ägare. Cora löper ständig risk för upptäckt, kan inte stanna någonstans. En person som ständigt återkommer är slavjägaren Ridgeway. Han lyckades inte få tag i Coras mor, när hon rymde, och nu blir han besatt av att hitta dottern, Cora.

Boken rymmer både skrämmande realism och magisk realism. Avsnitten om Coras resor med den underjordiska järnvägen är som hämtade ur Harry Potter. Järnvägen ser olika ut vid olika stationer, ibland är det bara en skakig godsvagn och ibland en fin dressin med stoppade säten. Detta står i skarp kontrast mot de brutala skildringarna av det hårda arbetet och de grymma bestraffningarna på plantagerna. Det är starka personporträtt som författaren målar upp, men det är lite svårt att komma nära Cora, och hennes tankar och känslor, men man anar samtidigt författarens mening med detta. Hon hade förmodligen svårt att lita på människor, och var rädd för att lämna ut sig eller avslöja sig. Boken är spännande, skrämmande, och ibland helt fruktansvärd, men viktig.

Colson Whitehead är en amerikansk författare. Han har tilldelats det prestigefyllda Pulitzerpriset för den här boken, som är hans sjätte roman.

/Åsa