Livet på sin yttersta spets

Det finaste jag läst på länge! I Båten av Nam Le får vi i den inledande novellen träffa författaren Nam som går på skrivarskola i New York. Hans lärare hävdar att det är etnisk litteratur som gäller, att etnisk litteratur är ”riktigt het”, att Nam ska skriva sin bakgrund och sin livserfarenhet. Men det där med att skriva ”etniska” noveller är konfliktfyllt för Nam (som till på köpet är döpt efter landet han kommer ifrån). Under en whiskeyindränkt promenad genom stan berömmer en vän honom för att han gör motsatsen. "Jag vet att jag är en dålig människa som säger det här, sa min vän, men det är därför jag gillar det du gör Nam. För du hade lika väl kunnat skriva om vietnamesiska båtflyktingar hela tiden. Som i din tredje novell. […] Du skulle kunna exploatera det vietnamesiska hur mycket som helst. Men i stället väljer du att skriva om lesbiska vampyrer och colombianska yrkesmördare och föräldralösa barn i Hiroshima – och om New York-konstnärer med hemorrojder.”

Och den här bredden möter vi också i boken, en mängd människor i livsavgörande lägen i vitt skilda kontexter. Det här är ingen speciellt lycklig bok, men jag drabbas av känslan att världen är liten, att människor runt omkring är ganska lika i grunden och att vi delar samma sinnen. Och det är en ganska lycklig känsla.
/Lisa