I det här avsnittet förvandlas Norma Jean till filmskådespelerskan Marilyn Monroe. Vi får följa hennes tankar och funderingar kring hur hon ska kunna gestalta sina roller på bästa sätt. En grym och cynisk filmvärld skildras där den unga skådespelerskan gång på gång blir utnyttjad. För att nå framgång måste hon förändra sitt utseende, hon färgar sitt hår platinablont. Vi slås av hur ensam den unga Norma Jean är, mamman på mentalsjukhus, inga andra släktingar, ingen väninna, ingen man. Hon fortsätter att söka efter den försvunne fadern. Trots allt detta skymtar det till av lycka ibland bl.a. i förhållandet med Cass Chaplin, men också här blir hon senare utnyttjad i en ménage à trois.
Vi var överens om att i detta avsnitt så kunde Oates ha strukit en del text, det blir väldigt mångordigt utan att det tillför skildringen något. Var finns miljöskildringen och vad lever Marilyn av, när och var äter hon? I sista delen av avsnittet drivs spänningen upp. Den gravida Marilyn, Cass och Eddy G är på en nattlig bilfärd upp mot en utsiktspunkt. Bilradions nyheter berättar om ett brutalt mord på en ung skådespelerska. Eddy G byter snabbt radiostation. I den nya bilen hade Marilyn några dagar tidigare upptäckt små utspridda mörka fläckar. Blod?
/Annika
Dan Berglund var basist i Esbjörn Svenssons trio fram tills dess att gruppen splittrades 2008 efter Esbjörn Svenssons bortgång. Nu kommer han ut med sin första skiva sedan E.S.T. upphörde, med den nybildade gruppen Dan Berglund's Tonbruket. Likheter med E.S.T. finns men om trion på slutet experimenterade sig bort från den konventionella jazzen så har Dan Berglund tagit den utveckligen ett stycke längre och Tonbrukets musik har bitvis mer gemensamt med psykadelikarock. Berglund säger sig själv ha några av sina främsta förebilder i 70-tals rocken, så det är kanske inte så konstigt. En skiva som växlar mellan sorgligt vackert och proggigt ösigt. Riktigt bra och orginellt.
Med anledning av skräcklitteraturen vi tipsade om på biblioteket i slutet av mars skulle jag också vilja slå ett slag för obehaget i musiken. Det kan bli väl soligt och glatt såhär i påsktider när våren slagit till och jag kan inte tänka mig bättre ljud att lägga sordi på den stämningen med än Black One med Sunn O))). Musiken brukar beskrivas som drone med hänvisning till de lågt stämda, långa och suggestiva gitarrslingorna. Black one menade Sunn O))) själva när det släpptes skulle vara deras mörkaste album dittills, men jag skulle vilja hävda att det förmodligen också är ett av det mer lättlyssnade och varierade. Otroligt välgjort, krypande och förtätat även om det kräver en lyssning eller två och en rejäl stereo (bandets namn och logga är för övrigt en hyllning till ett legendarisk gitarrförstärarmärke) för att till fullo kunna uppskatta den massiva och malande ljudbilden. Sunn O))) har sin vana trogen låtit bjuda in diverse vokalister från black metal scenen att sjunga på skivan och för den rätta känslan har sångaren Scott Conner (Malefic), enligt bandet själva, legat inlåst i en kista när han väst fram orden till det sista spåret på skivan. Tungt och emellanåt bedårande vackert.
Inlägg
