Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



onsdag 19 augusti 2015

"En välbevarad hemlighet" av Kate Morton

Kate Morton, född 1976, har bara skrivit fyra romaner, men dessa har sammanlagt sålts i över 7 miljoner exemplar. The New York Times nämner henne som den mest framgångsrika australiensiska författaren sedan Colleen McCullough. Hennes förkärlek för skarpsinniga kvickheter skiner ofta igenom då hennes hjältar och hjältinnor använder humor för att parera laddade situationer. Utmärkande är också hur hon med känslig inlevelse beskriver identitetssökande individer, ofta barn, som övervinner tragedier och inte låter det onda de genomlevt definiera dem. Hennes senaste roman, "En välbevarad hemlighet", är en glädje att läsa. Den är genomgående oförutsägbar, har nyansrikt tecknade personporträtt och ett av de mest överraskande slut jag läst.

Boken må vara ganska tjock (473 sidor), men sidorna flyger förbi, för allt är berättat i rasande tempo. Den del av berättelsen som har blitzen som inramning försöker befriande nog inte förklara det oförklarliga. Kriget och "ondskans banalitet" är för bokens karaktärer något att värja sig mot med livet i behåll, mer likt en naturkatastrof än ett fenomen människan skapat, och boken är mer intresserad av att beskriva överlevnad mot alla odds än att försöka förstå de mörka krafter som utlöst andra världskrigets fasor.

Den lika ofta underhållande som gripande handlingen börjar med att sextonåriga Laurel, det äldsta av fyra syskon, ser från sin trädkoja hur hennes mamma dödar en hotfull inkräktande man. Mordvapnet är kniven mamman skulle använda till en födelsedagstårta. Efter att polisen förhört Laurel släpps mamman fri, då det konstaterats att hon handlat i självförsvar. Men Laurel har hemlighållit en avgörande detalj. Innan mannen blev dödad sa han något till Laurels mamma, bara ett fåtal ord men av åh så stor betydelse. Femtio år senare, år 2011, ligger mamman på sin dödsbädd, och dottern bestämmer sig för att gå till botten med mysteriet, för att kunna förlåta och släppa taget om det förflutna.

Slutet är något av det bästa jag läst -- detta trots min inledande tro att jag skulle kunna gissa mig till slutet långt innan jag nådde dit.  När man når den oväntade vändningen i handlingen får allting man läst tidigare ny innebörd. Jag ska inte avslöja något, men det är väl värt att meddela att jag var ordentligt skeptisk till att boken skulle leva upp till de glimrande recensioner jag läst online, men boken till och med överträffade alla lovord den mottagit. Tidens tand biter inte på guld och jag vågar påstå att det här guldkornet kommer stå sig och vara lika exceptionell om hundra år.

/Johan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar