Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



onsdag 4 juni 2014

"I Never Learn" av Lykke Li

Med albumet "I never learn" når Lykke Li högre nivåer än någonsin tidigare. Albumet hade dock varit ännu starkare, mer drabbande, om det inte låtit så välpolerat. Bara vid ett fåtal tillfällen kan man höra de hjärtskärande toner som Lykke Li frammanar vid live-framträdanden, då hon tycks ha lättare för att leva sig in i det sången berättar om. Men trots att albumet spelats in och mixats i en studio under en lång tid, finns det ändå en angelägenhet och omedelbarhet i sångerna, och även om man hör att arrangemangen inte spelats in i en enda tagning fångar de Lykke Lis unika hyperkänslighet för melodier. Sångerna inramas dessutom av skilda ljudkulissser som ger varje enskild sång en helt egen stämning.

I en intervju med DN:s Johan Åkesson säger Lykke Li, "Jag älskar att skriva, men att spela in är så förödande, allt man drömmer och tror om hur det skulle kunna låta blir plötsligt till verklighet och jag känner bara "är det här allt det blev". All smärta, all vånda som ligger i sången, om jag inte lyckas fånga det under tre och en halv minut så spelar inget någon roll."

I intervjun kommer det fram att Lykke Li vigt sitt liv åt musikskapande. Att känna så starkt för denna konstform är logiskt om man begrundar hur många personer, med vitt skilda bakgrunder, vars liv räddats av musik. Det bitterljuva i fullbordandet av ett verk som Lykke Li beskriver får perspektiv om man tänker på att det tog flera år för Leonard Cohen att skriva "Hallelujah", en sång som ett tag bestod av 80 verser, men som i sin sista version blev fyra verser framförda på fyra och en halv minut. Lykke Li talar i intervjun om musikens helande kraft och "I never learn" erinrar i sina starkaste ögonblick om smärtsamma känslor man inte vet hur man ska bearbeta, då man inte kan spåra det ondas ursprung. Helande eller inte, musiken har onekligen en kraft. Likt en känslosam upplevelse kan toner beröra, tränga in under huden och stanna kvar i minnet för resten av livet. Och när man hör artister som Beth Orton sjunga "Feral Children" eller Lykke Li framföra "Love Me Like I'm Not Made of Stone" är det lätt att leva sig in i låtskrivarens känslor, nästan som om  de vore ens egna. På så sätt är det som om musiken kan hjälpa oss att vara mer empatiska. Oavsett om det är låttexten eller melodin som ger musik en sådan kraft att förändra lyssnarens sinnesstämning och se på sin tillvaro i nytt ljus kan vi vara tacksamma åt att det finns artister som Lykke Li som hela tiden strävar högre.

/Johan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar